Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

På jakt efter Borlänges spöken

Gatlampor som slocknar, träd som vajar oroligt i vinden och mystiska ljud. Tidningens ungreportrar gav sig ut på spökjakt i nattmörkret.

Annons

En mörk oktoberkväll samlas några av tidningens ungreportrar för att bilda sig en egen uppfattning av hur mycket det egentligen spökar i staden. Vi ska åka på spökjakt med hjälp av cd-skivan Kalla kårar som bygger på Eva Diffners bok Det spökar i Borlänge. Regnet faller tätt när vi sätter oss i bilen. Stämningen är förväntansfull och någon sorts skräckblandad förtjusning infinner sig.

Så fort skivan drar igång blir alla spända. Kusliga ljud blandas med en inledande berättelse och vi får instruktioner om hur vi ska åka för att komma till den första platsen, en tunnel i Domnarvet. På vägen dit börjar alla skrämma upp varandra, men de flesta lyckas behålla lugnet.

När vi stannat vid tunneln och lyssnat på den första berättelsen ligger dock inte lugnet på samma nivå. Vi har bestämt att vi ska våga oss ut ur bilen, vilket Elisabeth blir lite osäker på om hon verkligen vill.

– Ärligt talat, kan vi inte göra detta när det är ljust ute?!, utbrister hon.

Vi andra insisterar och förklarar att man inte kan åka på spöktur när det inte är mörkt. Vi går fram mot tunneln och ser oss omkring. Vi ser inte till någon Tunnel-Maria, som de berättat om på skivan, men när vi just passerat tunneln så slocknar plötsligt en gatlampa ovanför oss. Jag klamrar mig fast vid Natalie, är det Tunnel-Maria som spelar oss ett spratt?

När vi närmar oss bilen skriker Elisabeth till, för bilrutorna vevas plötsligt ner. Adam, som låst upp bilen, påstår att han inte ligger bakom detta.

På väg till Hovgården sitter jag och Elisabeth på helspänn medan de andra i bilen verkar vara relativt avslappnade. Jag är mycket räddare än vad jag trodde att jag skulle bli.

Vid Hovgården har jag lugnat ner mig lite. Det ser inte så läskigt ut som jag trodde. Det är ett fint gammalt hus som är bebott och lamporna i fönstret ger mer en hemtrevlig än en otäck känsla. Vi lyssnar på skivan och får veta att delar av byggnaderna varit ett mentalsjukhus och en skola. Även i stallet sägs det spöka.

Vi går runt bland träden, men ser inte något som verkar onaturligt. Då får vi syn på några som på väg ut från stallet. Sarah Larsson och Emma Åsberg bor i Hovgården och brukar vara i stallet. De har båda upplevt att det spökar.

Vi får följa med upp på logen där det ska spöka som mest i hela stallet. Logen är ett stort, öppet rum med höbalar på golvet. När vi precis kommit upp för den smala trappen släcks lamporna och det blir kolsvart. Jag känner hur Natalie snabbt sätter sig ned och av ren reflex gör jag likadant.

Lamporna tänds dock snabbt igen och vi kan andas ut. Cornelia hade kommit åt strömbrytaren. Adam är dock mycket road över den lilla rädda hög som jag och Natalie har bildat på golvet. Vi tar oss samman och fortsätter rundvandringen.

Emma och Sarah berättar om steg, saker som spårlöst försvunnit för att sedan dyka upp, blinkande lampor och massor av ruggiga saker. Jag försöker lyssna så lite som möjligt för att inte bli mer skrämd än vad jag redan är.

Nu åker vi mot ett hus intill Stora Tuna kyrka där en gammal folkskolelärare sägs spöka. Det lyser från övervåningen, men vi ser ingen. Vi tar oss till Prostgården i närheten. Det är utflyktens sista hållplats och den minst läskiga eftersom vi börjat vänja oss vid berättelserna.

När alla platser är besökta och vi åker tillbaka in mot stan har stämningen lättat.

– Det var intressant, speciellt med lampan som slocknade, men inte så skrämmande, säger Adam.

Elisabeth har respekt för spöken

– Jag fick ångest när jag åkte, vilket mest berodde på att vi skrämde upp varandra, säger hon.

Natalie och Cornelia håller med. Spökturen blir definitivt vad man gör den till.

När de släpper av mig hemma gnager fortfarande en tanke i mitt huvud. I stallet berättade Sarah och Emma om att spöken kunde följa med personer och börja spöka hemma hos dem. Tänk om jag fått med mig ett spöke hem?