Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ortnamn - med arv från forntiden

Humaniora lockar i dag få studenter vid svenska universitet och området sägs vara i kris. Samtidigt sysslar humanioraforskarna med ämnen där det ena är mer spännande än det andra.
I en intervjuserie möter vi några av dem. I dag har turen kommit till Eva Nyman vid Mittuniversitet i Härnösand, som forskar kring ortnamns betydelse.

Annons

Varför heter en plats det den gör? Vad betyder Ragunda, Selånger, Norderön och Sollefteå?

Namn på orter kan vara så gamla att tanken svindlar, berättar ortnamnsforskaren Eva Nyman.

Redan de första människorna som kom till Norden i inlandsisens spår behövde benämna platser.

Så länge man stannar hemma säger man bara "älven" och "sjön". Men när man rör i sig i landskapet behöver man skilja dem från andra älvar och sjöar. Just vattendrag har i allmänhet mycket gamla namn, därför att de tidigt var viktiga kommunikationsleder och fiskeställen. Vissa ortnamn i anknytning till dem är också mycket gamla.

– Namn som Njurunda och Ragunda var obegripliga redan på vikingatiden, tror Eva Nyman.

Hon är professor i nordiska språk och om orddelen "-und-" har hon själv skrivit en avhandling. De ovan nämnda tillhör de nordligaste namnen som innehåller -und. Troligen har stavelsen en betydelse av ungefär "rik på" eller "försedd med" i ett namn som Ragunda. Det är ett gammalt Ravund som har syftat på den sjö som Vildhussen tämde. Rav- är släkt med vårt revel och har syftat på de långsträckta holmar och revlar som fanns i sjön, tror Eva Nyman.

Njurunda har inget med njurar att göra. Njur- kan gå tillbaka på ett ord för "trång" eller "förträngning" och namnet kan betyda "den som kännetecknas av förträngningar". Men -und kan också ingå i en annan betydelse så att namnet betyder "den som trängs ihop". I båda fallen åsyftas Ljungans nedskurna lopp genom den djupa och trånga Dimdalen nedströms Viforsen.

Indalsälven har nog hetat "Inn" på vikingatiden. Namnet var gammalt redan då och hade tidigare varit längre och sedan nötts ner till en stavelse, som kombinerades på nytt. Det har föreslagits att älvnamnet är släkt med vårt imma och har betytt "den som immar eller ångar".

Århundradena närmast efter Kristi födelse pratade vi urnordiska här. Men redan på vikingatiden, 800-1000-talen, hade språket ändrats dramatiskt.

– De äldsta runinskrifterna, och de är inte många, tillkom på 300-400-talet. Innan dess kan vi bara gissa hur språket lät och ta hjälp från andra gamla besläktade språk, som gotiskan, säger Eva Nyman.

"Sollefteå" är ett intressant exempel. Det uttalas i gammal dialekt Sålat, Sålät och liknande. Det innehåller ordet sol och ett försvunnet ord, "att" eller "ätt", som motsvarar gotiskans "aiths", egendom. Det har förklarats betyda de solbelysta ägorna eller kanske den solbelysta trakten.

Önamn kan också vara väldigt gamla. Alnön har nog en gång hetat bara Aln, med ungefärlig betydelse "den svällande", alltså "den som reser sig högt". Namnet är bildat till ett gamalt verb, "ala" som finns kvar i vissa dialekter och betyder "växa, svälla".

Varifrån Jämtlands stora ö, Frösön, fått sitt namn är lättare att förstå. Även grannön Norderön innehåller namnet på en gudom, Njord – men var det den manlige Njord, far till Frö på Frösön? Eller var det kanske en kvinnlig gudom med samma namn? En gudom, Njärd, (som språkligt motsvarar Njord) uppträder i några sydligare svenska ortnamn och flera forskare har menat att det är en gudinna.

Torsåker är ett spritt namn och här ville man kanske att fruktbarhets- och åskguden Tor skulle låta det växa bra. Sedan finns platser som fick hedniska namn senare, kanske i nationalromantisk anda.

– Här i Härnösand vill folk gärna tro att det är en gudinna, Härn, som gett namn åt Härnön och därmed stan. Men tyvärr är den gudinnan nog en skrivbordsprodukt. Namnet Härnön kommer troligen av det mjukt rundade berget Vårdkasen har liknats vid en "härna", en hjässa, säger Eva Nyman.

När en plats väl fått ett namn är det mest praktiskt att låta den heta det. Inte ens en ny religion rubbade de uråldriga platsnamnen. Men ställen som Kristdala i Småland och Kristberg i Östergötland visar att den nye guden också fick sitt.

Att "-sele" i ortnamn står för ett lugnt vatten, ett sel, nedanför en fors där man bosatte sig eller fiskade, och att "ånger" har avsett en vik är en ganska spridd kunskap. Men namnet Selånger är väldigt gammalt. Den äldsta skrivningen är Silanger 1344, men namnet kan ledigt vara 1000 år äldre än så. I det fallet ligger ett ånamn som börjat på Sil- till grund. Det syftar på att ån rinner sakta. Ånamnet är bevarat i byn Silje som ligger vid ån. Viken, ångern, som ledde in till Sankt Olofs hamn i Selånger har landhöjningen nästan torrlagt.

Ändelsen -sta som är vanlig i gamla bynamn betyder sannolikt bara plats, ställe. Vi har ordet stad i den betydelsen i eldstad, platsen där man eldar, och bostad, villan eller lägenheten där vi bor. Ortnamnen på -sta avsåg platser där folk bodde, och ofta är den första delen av ortnamnet ett mansnamn. Det nordligaste, gamla -sta-namnet i Ångermanland är Godmersta. Där ingår namnet Gudmar.

Fortfarande ger vi platser namn när det behövs, som när gator ska benämnas i växande städer. I Storgatan, Norra Kyrkogatan och Faluvägen är betydelsen uppenbar, och givetvis ville en fin borgerlig stad ha en Kungsgata.

Bland de lite yngre namnen finns det många ganska fantasifulla. En del kan vara rätt elaka, som Gastmötet, Helvetet eller Vägglustorpet. En del är inte så officiella:

– Ett litet ställe hemma i Värmland kallades Entands. Där bodde en man med en enda stor, synlig tand – och benämningen fastnade vid huset. Men det namnet finns förstås inte skrivet någonstans, säger Eva Nyman.

Nästa vecka: möt Per Sörlin som forskar kring norrländska häxprocesser.

Läs tidigare delar i serien:

Jörgen Magnusson forskar kring antika handskrifter

Maths Bertell undersöker fornnordisk religion

Annons