Annons
Vidare till dt.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

ÖPPET BREV: Varför vågar du inte åka ner till Afghanistan, Stefan Löfven?

Berätta för oss käre statsminister Löfven, har någon gjort dig illa? Tagit i dig för hårt i mörkret, när ingen har sett? Skrämt dig och skrikit åt dig? Tagit ljuset ur dina ögon? Vet du vad, detta är vad som händer mig och mina vänner dagligen! Det skriver Kamran Sedighi, ensamkommande från Afghanistan och boende i Borlänge.

LÄS ÄVEN: Lisa Magnusson: Terrordåd förhindras inte genom att misstänkliggöra alla asylsökande

LÄS ÄVEN: Stoppa alla utvisningar – både för min vän Shirs och alla pensionärers skull

Tyst - säg inget! Titta bara in i våra ögon och fantisera dig bort. Till fjärran länder, där allt är lugnt. Säg nu till oss: Gråt inte mera, var inte ledsna. Vi vet att livet kan vara tufft i bland, men man måste kunna leva med både motgångar och medgångar. Som man säger, efter regn kommer sol. Kan du säga det, Stefan Löfven?

Vi ser så ledsna ut. Vad har hänt? Vi såg inte vad som hände, det var så mörkt. Vi kände inte vad vi borde känna. Vi kan bara se i ljuset. Ena dagen så sken vi som solen och skrattade och man kunde läsa i våra ögon att allt smakade som sockervadd. Men nu, förändring har skett över bara en natt.

Våra ögon är svarta och vi ler inte längre. Allt vi säger låter som en orm som väser. Vart tog sockervadden vägen? Var finns de vackra pojkarna som tog in allt det vackra och lyste med sin närvaro. Allt vi tar i vissnar och dör. Varför?

Vad har hänt? Varför är ni så elaka? Minsta beröring svider i oss och ni ryggar tillbaka. Men vi kan inte ge upp så lätt, vi kan inte sluta leva. Vi vet att de små pojkarna finns och vill komma fram igen, även om de kvävs mer och mer.

Berätta för oss käre statsminister Löfven, har någon gjort dig illa? Tagit i dig för hårt i mörkret, när ingen har sett? Skrämt dig och skrikit åt dig? Tagit ljuset ur dina ögon? Vet du vad, detta är vad som händer mig och mina vänner dagligen!

Sluta vara så hård. Du är kall som is och hård som sten. Prata med oss! Lyssna på oss! Det är det enda vi begär. Vi vill att vi ska kunna få börja leva igen, vara som förut. Vi saknar att leva. Du, Stefan Löfven, säger att samhället ska vara jämlikt och att det är en av era starkaste värderingar i ditt parti.

Men samhället kommer aldrig, hur mycket du än försöker, att bli jämställt. Det kommer alltid att finnas de med bättre förutsättningar, de med en bättre chans jämfört med oss ensamkommande. Tror du inte vi lider, eller tror du inte att vi har lidit nog nu?

Varför vågar varken du eller dina ministrar ta er ner till Afghanistan på ett besök? Morgan Johansson anser att det är för farligt för svenskar där, men för oss då? Är vi inte lika mänskliga som er? Är det skillnad på människa och människa? Varför står då du, Stefan Löfven, med ditt parti och skriker efter demokrati, jämlikhet och solidaritet?

Ett brustet hjärta. En gråtande själ som längtade efter att få fly högt i det blå. Ropen inom oss steg och blev högre och högre. Våra hjärtan var krossade i småbitar och vi var ärrade för livet. Det luktade blod och tårar.

Jag ser i ljuset att du inte vill. Men du måste, vi behöver dig. Ni är vårt ljus. Varför hör inte du våra rop efter HJÄLP?

Sådär, torka våra tårar. Le. Vi ska gå ut nu och möta världen tillsammans med er. Vi har inte gett upp. Eller hur? Vi ska kämpa mot det onda och låta det goda segra. Du och jag, vi. Jag vill leva, tillsammans vill vi leva.

Kamran Sedighi, ensamkommande från Afghanistan och boende i Borlänge

LÄS ÄVEN: Krönika: Flyktingens längtan är tung – vi kan göra bördan lättare att bära

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel