Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vitrysk valrörelse med dolda mikrofoner

Annons

Eftersom jag under loppet av tolv dagar tog in där tre gånger, slog det mig när jag stod där med nyckeln i handen, att samma rumsnummer hela tiden upprepade sig. Fast på olika våningar. 13 och 18.

Frågade min våningstant om utlänningar alltid placeras i de rummen.

- Jaa, hur vet...? svarade hon överrumplat med en snabbt stigande rodnad över det runda ansiktet.

- Är 13 och 18 bättre än andra rum, eller kanske... annorlunda? fortsatte jag lite bryskare.

- Ve-et inte, pep hon med samma ofrivilliga leende man kan återfinna hos ett busande barn taget på bar gärning.

Ytterligare bekräftelse behövdes inte, jag vet tillräckligt om Vitryssland för att förstå vad det handlade om. Den natten sov jag dåligt. I dunklet sneglade jag mot väggar och tak och funderade på var avlyssningsapparaturen kunde sitta. Kanske har de satt in kameror också, tänkte jag, och övervägde att dra på mig mer kläder.

Väl tillbaka i Sverige berättade jag för min liberale kamrat Johan, som rest hem tidigare, om min upptäckt. Det dröjde inte länge förrän både tidningar och radio i hans hembygd hakade på storyn. "KGB buggade Arvikapolitiker" löd löpsedlarna. Mumsigt sensationellt.

För oss som bara kommer på besök till Vitryssland blir det nästan som en kul grej att vara av avlyssnad, bortsett från det kortvariga obehaget under själva vistelsen. Lite som att åka på turistresa bakåt i tiden, till DDR eller Sovjetunionen. Eller som att hamna i en roman av John Le Carré.

För dem som bor där är det inte lika lustigt. Ledande vitryska oppositionella och bofasta utlänningar lever som i en dokusåpa. De är ständigt iakttagna, och liksom deltagarna i Big Brother kan de inte ens räkna med att få vara ensamma i de mest intima stunder. Skillnaden från teveprogrammet är att detta fortsätter år ut och år in.

De övervakades börda är ändå inte det värsta med det här. Det verkligt tragiska är att den spionerinoja som Lukasjenko och KGB piskar upp drabbar hela landets utveckling. Allt och alla som inte Lukasjenko gillar förvandlas nämligen till ett hot mot statens säkerhet.

Nu har den vitryska regimen till exempel tvingat ut OSSE, Organisationen för Säkerhet och Samarbete i Europa. Den avgångne chefen för OSSE:s Minskkontor, Hans-Georg Wieck, har stämplats som spion och hans kvarvarande medarbetare har nekats fortsatt uppehållstillstånd. Genom att hänvisa till Wieck som hemlig agent tycker regimen att den kan strunta i OSSE:s krav på pressfrihet, rättvisa val och stopp för politiska förföljelser.

Samma sak gäller inhemsk oppositionell verksamhet. Avvikelser från presidentens politiska kurs ses som säkerhetshot. Ta försöket att genomföra en massiv valövervakning vid förra årets presidentval till exempel. Tjugo tusen unga demokratiaktivister genomgick utbildning, och tio tusen tog sig verkligen till vallokalerna. Men i den statsstyrda pressen beskrevs de som terrorister, deras utrustning beslagtogs, och valförrättarna instruerades att hålla dem på avstånd från själva rösträkningen.

Resultatet: En 76-procentig seger för Lukasjenko som ingen tror på.

Och på det här viset dränks alla förändringsmöjligheter i Vitryssland i ett hav av intriger, paranoia och - avlyssningsapparater.

TOBIAS LJUNGVALL

Mer läsning

Annons