Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Visst vill vi fortfarande möjliggöra klassresor?

/
  • Hur skapar vi ett samhälle som främjar social rörlighet och där utvecklingsvägarna ligger öppna för alla?

Antologin "Klassresan", som gavs ut av Bertil Ohlininstitutet i samarbete med Studieförbundet Vuxenskolan, fick ett varmt mottagande i liberala kretsar när boken lanserades för snart ett år sedan.

Annons

Att individen borde ges goda förutsättningar att bryta en egen väg genom arbetslivet, tycktes alla vara överens om. Genom utbildning, ansträngning och/eller entreprenörskap skulle det vara möjligt att göra klassresor. Målet var inte ett samhälle där individen automatiskt låstes fast i samma socioekonomiska position som föräldrarna.

Frågan är dock om inte det liberala kärnuppdraget att underlätta social mobilitet i dag riskerar att försummas. Och det inte bara på grund av segregation, utanförskap och skolor som tillåts begränsa barnens framtidsutsikter. Även de förslag till åtgärder som just nu diskuteras förefaller många gånger vara tveeggade svärd.

Ambitionen – att föra människor in på arbetsmarknaden – är god. Men den mentala bilden av ett fort, som med djärv reformiver ska intas så snabbt som möjligt, måste kanske suddas ut om bekämpandet av utanförskapet ska kunna bli ansvarsfullt och tillräckligt pragmatiskt.

Den bild av social rörlighet som tecknas i "Klassresan" är tillräckligt sammansatt för att visa att det faktiskt finns sidor av det svenska samhället som främjar klassresor, och som för övrigt bör värnas även av andra anledningar. Att utbildning är "gratis" och att det finns en välfärdsstat, till exempel.

Den jämförelse av förutsättningarna för klassresor i olika länder som nationalekonomiprofessorn Pontus Braunerhjelm och medförfattaren Marcus Larsson gör, mynnar ut i slutsatsen att Sverige i vissa avseenden står tämligen väl rustat: "I Sverige, präglat av en egalitär tradition och relativt generösa välfärdssystem, är trenden positiv."

Till följd av en sammanpressad lönestruktur behöver individen inte öka sin inkomst i speciellt hög grad för att det i någon mening ska vara fråga om en "klassresa". Men tyvärr är sannolikheten att barn till lågutbildade ska förbli lågutbildade hög och skolans kris kan antas "låsa fast redan svaga socioekonomiska grupper på låga inkomstnivåer", förklarar författarna.

Ett annat problem är att vi har en arbetsmarknad där den så kallade "matchningen" funderar dåligt, samtidigt som incitamenten att låna pengar för att läsa en lång universitetsutbildning är svaga. Dessutom utestängs vissa grupper:

"Parallellt med detta är de svenska ingångslönerna relativt höga vilket försvårar inträde på arbetsmarknaden av svagare grupper, vilket riskerar permanenta utanförskapet. Resultatet kommer på sikt med stor sannolikhet innebära en minskad social rörlighet och därmed en minskad förmåga att ta till vara våra begåvade individers bidrag till den samhälleliga utvecklingen."

Det är dock lätt att säga "sänk trösklarna", men den verkliga utmaningen är att hitta en formel för detta som både är politiskt möjlig och som hela samhället kan leva med. Både näringslivet, löntagarna och den växande gruppen outsiders.

Ett första steg bör vara att undersöka vad som går att göra inom ramen för vår befintliga samhällsmodell.

Som den fackliga tidningen Arbetet har rapporterat (17/2) öppnar IF Metall nu för undantag i sina avtal för att släppa in nyanlända. Och regeringen förbereder en stor satsning på kollektivavtalade yrkesintroduktionsanställningar.

Kanske kan arbetsmarknadens parter hitta oväntade kompromisser, som möjliggör klassresor ut ur utanförskap samtidigt som social hänsyn kan tas. Ur socialliberal synvinkel vore en sådan lösning – i kombination med bland annat kraftiga utbildningssatsningar – utan tvekan att föredra.

För visst strävar vi fortfarande efter ett samhälle som främjar social rörlighet och där utvecklingsvägarna ligger öppna för alla?

Mer läsning

Annons