Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Victoria mogen för dur eformen

/

Annons

I begynnelsen rymde riksdagen två republikanska partier - socialdemokraterna och kommunisterna (i dag vänsterpartiet). Senare tillkomna miljöpartiet vill också införa republik. Sedan några år tillbaka är även folkpartiet inne på samma konstitutionella linje. Låt vara mer diskret.

Riksdagen har således vid upprepade tillfällen haft republikansk majoritet utan att frågan om monarkins hädanfärd aktualiserats. Huvudorsaken är att partierna allför väl känner till kungahusets stora popularitet hos väljarna. Tage Erlander sade rent ut att "visst kan vi avskaffa monarkin, men det blir i så fall det sista vi gör i regeringsställning". Erlander tog dessutom Nancy Eriksson med flera partikamrater, som försökte aktualisera partiprogrammets republikkrav, i sträng upptuktelse.

I demokratins ungdom var monarkin långt ifrån enbart en festlig, folkkär krusidull högst upp på statsapparaten. Parlamentarismen var inte genomförd och kungen kunde själv utse sina regeringar utan hänsyn till riksdagsmajoritetens vilja. Ännu i 1900-talets början trodde den högt bildade Oskar II på fullt allvar att han verkligen var "konung av Guds nåde", det villl säga att han tilldelats kungamakten över Sverige av självaste Vår Herre. Fram till unionsupplösningen 1905, då stortinget i Oslo frankt avsatte majestätet som norsk kung, omfattade den gudomliga förläningen även Norge.

I och med att kungahuset successivt berövats all reell makt över statsapparaten är monarkin i praktiken avvecklad. Ingen som helst risk finns för att en kommande regent ska driva sin egen politik och återföra verklig kungamakt. Historien går aldrig baklänges. Hotet mot demokratin - i dag obetydligt - kommer från helt andra krafter ytterst till vänster och höger. I det sammanhanget ska påpekas att även högerextremismen ibland kan vara republikanskt orienterad. Så var fallet med den tyska nationalsocialismen. I Sverige var de olika små nazistpartierna oense i frågan under 30- och 40-talen. En del ville införa rent führervälde medan andra tänkte sig bibehållen monarki men med den verkliga makten hos en diktator med titeln "riksföreståndare".

Naturligtvis kan man principiellt resonera om det orimliga i att medlemmar av en viss familj ärver rikets formellt högsta ämbete. Visst kan man tycka synd om kronprinsessan Victoria, som inte som andra nutida ungdomar i Sverige kunnat välja sin karriär. Inte heller får hon som övriga medborgare välja religion eller avstå från religion. Huruvida detta upplevs som ett verkligt problem för henne undandrar sig emellertid vår bedömning.

Däremot känns det direkt fånigt, när intervjuande journalister inte tillåts säga "du" till kronprinsessan, trots att hon duar dem. Vi lever dock i en tid, där det normala tilltalsordet är "du", medan "ni" i singularis faktiskt uppfattas som en förolämpning av stora grupper. Faktum är ju att svenska statsministrar och ministrar, det vill säga innehavarna av rikets högsta icke ärftliga ämbeten, sedan länge problemfritt tilltalas med "du". "Ni" är föråldrat!

Vi tycker att "Vickan" vid lämpligt tillfälle ska lägga bort titlarna med hela svenska folket. Det skulle göra henne än mer populär på kuppen. Att den förhöjda populariteten ytterligare skulle reta de mest principfasta republikanerna går trots allt att stå ut med.

Mer läsning

Annons