Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vem bestämmer att det är kris?

Annons

Den ryska björnen som det varnades för under hela 50-talet och delar av 60-talet, gjorde aldrig entré.

Det är andra inslag i faunan som just denna vecka invaderat. Bevingade sådana i Oskarshamn, och i Västerås finns en stackars ko som är galen.

Och ministrarna bryter semestrar och visar att "vi är på bettet". Efter kritiken mot tsunaminhanteringen, är jag rädd för att inte en enda minister vågar utebli när landet är i "kris".

Ja, just det; kris inom citationstecken. För vem och vad ska avgöra om det faktiskt är kris? Är det verkligen kris att man hittat döda fåglar i Sverige med ett virus som inte ens dödat 100 människor på hela klotet? På ett tidigt stadium konstaterades att beredskapen är god. Vi är ju på hemmaplan och inte i Thailand. Och att fåglarna skulle komma hit förr eller senare kan väl inte heller vara någon överraskning.

Att skapa oro och otrygghet är väldigt enkelt. Krigslöpsedlar, förlängda nyhetssändningar och telefonväkteri talar ju sitt eget tydliga språk. Och ovanpå hela detta pådrag är det frågan om ifall inte hela ministergarnityret i sig skapar oro genom att ständigt sitta i tv och tala lugnande?

Jordbruksministern Ann-Christin Nykvist var riktigt rörande häromdagen när hon talade om katter. Hon sade ungefär så här:

-Om katten skulle komma in med en död fågel, så lägg den i en påse och knyt till ordentligt.

Jag tror inte att hon sade "om katten mot förmodan", men uttalandet andades denna mening. Min omedelbara reaktion blev munterhet. Jordbruksministern har definitivt ingen katt.

Sixten, han heter så vår ståtlige katt av rasen europeisk lantras (bondkatt alltså), är en hejare på att fånga fåglar och generös som han är vill han gärna dela med sig av det han fångar. Oftast är fåglarna döda men ibland högst levande. Ska de döda skickas in, månne?

Våra snabba kommunikationer gör att både önskvärt och oönskat raskt förflyttas från en världsdel till en annan. När man dessutom passerat livets middagshöjd går till och med tiden fortare.

För nog är det nästan obegripligt hur mycket som hänt sedan den 5 mars 1856. I morgon är det nämligen en bemärkelsedag. Det är exakt 150 år sedan Sveriges första egentliga järnväg invigdes. Banstumpen är den som går mellan Ervalla och Örebro. Lokomotivet Oscar drog pustande de sju vagnarna, fyra personvagnar och tre godsvagnar. Hastigheten uppmättes till svindlande 34 kilometer i timmen.

Man kan undra hur fort en människa kunde åka skidor för 150 år sedan. Fast det handlade nog inte så mycket om att åka skidor som att, som vi skåningar fortfarande uttrycker det, gå på skidor. Utvecklingen har ju gjort att människan i dag kan åka skidor lika fort som lokomotivet Oscar färdades.

Och, alla ni som ska åka Vasaloppet, lägg på ett kol! Peter Göransson har rekordet, tre timmar och nästan 39 minuter från 1998.

KARIN ROSENCRANTZ BERGDAHL SYNPUNKTER? E-POSTA TILL KARIN.ROSENCRANTZ@DALTID.SE

Mer läsning

Annons