Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vart går vänsterpartiet?

Annons

De borgerliga partierna hyser stora förväntningar på Lars Ohly. Missförstå oss rätt! Ur ickesocialistisk synvinkel är det naturligtvis synnerligen önskvärt att den nye partiledaren driver en så extremt vänstervriden linje att Göran Persson inte längre kan ha vänsterpartiet som stödparti utan godhetsfullt avbryter den "rödgröna röran".

Avsevärt borgerligt hopp knyts till det faktum att den nytillträdde häromåret i en intervju, förklarade att han inte var helt främmande för att kalla sig "kommunist".

Vidare - och trots allt något mer substantiellt - finns fortfarande extrema fraktioner inom vänsterpartiet, som ogillar det myckna kompromissande med socialdemokraterna och kräver en mer socialistisk politik. Dessa testuggande ultravänsterkretsar utgör en icke föraktlig tillgång - för de borgerliga partierna. I bästa fall spräcker ultravänstern hela regeringspolitiken och gör därmed oavsiktligt jobbet åt oppositionen.

Politiken har sina muntra paradoxer.

I gårdagens kongresstal varnade Ulla Hoffman uttryckligen för den nyss skisserade utvecklingen.

För flygelpartier som vänsterpartiet är risken för fraktionsstrider alltid större än för mittfältets politiska rörelser. Vänsterpartiets historia med upprepade parti-sprängningar samt följande, nära nog bevingade citat av tidigare partiledaren C H Hermansson bekräftar detta:

"Någon jävla ordning måste det vara i ett parti" samt "till vänster om oss finns bara avgrunden".

"Avgrundsvänstern" i både sovjetisk och maoistisk tappning, vållade den mer realpolitiske Hermansson mycken huvudvärk och åtminstone en partisprängning 1977, då Moskvatrogna APK bildades. APK samt SKP, KPML:r m fl "bokstavssekter" konkurrerade tidvis hårt med det äldre kommunistpartiet om vänsterrösterna.

Den här gången utspelas mesta bråket inom partiets ungdomsförbund Ung Vänster, som utlyst extrakongress bak lyckta dörrar för att reda ut misshälligheterna. Ungdomsförbund är regelmässigt extremare, yvigare och ivrigare än sina moderpartier, varför man, trots det konfrontativa tonläget, inte bör dra alltför vittgående slutsatser om vänsterns fortlöpande splittring och sönderfall.

Mest sannolikt kommer Lars Ohly, som är en rutinerad och eftertänksam politiker, att reda ut konflikterna inom vänsterpartiet och fortsätta kompromissandet inom ramen för den "rödgröna röran". Sina egna, mer extrema politiska lidelser, torde Ohly vid behov kunna bemästra. Tyvärr.

Vi hade mycket hellre sett att Göran Persson nödgats söka - och erbjudits - en samarbetspartner på mittfältet i stället för på vänsterkanten. Rödgröna röran är inte bra för Sverige.

Mer läsning

Annons