Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vårt förakt för andras svaghet

Annons

Det finns ett förakt för svaghet som är tydligt i vår tid och vår kultur; Fy för den som bromsar upp och tar för lång tid på sig. Hurra för de effektiva och arbetsamma. Fy för alla tärande arbetslösa och sjukskrivna. Toppen och mer lön åt alla dem som är duktiga och arbetar, helst övertid.

Och var gör vi av alla gamla människor som behöver vård och vettigt boende? Vi vill ju satsa resurserna på dem som är mitt i livet och kan betala för sig. Vi följer med intresse de lyckade människornas liv med sina vackra leenden som leker och dansar omkring i glittriga tv-studios långt borta från våra egna nersuttna tv-soffor. Ung, fräsch, snygg, snabb och smart, vem vill inte vara sådan?

Men det är något som inte stämmer och det anar vi nog. Det hela ger en ihålig eftersmak. Hur lyckad kan en människa egentligen bli? Och hur blir det med alla oss andra som är lite skadade av livets framfart? Vi som inte längre är vare sig friska eller unga utan som blivit halta och lytta längs vägen och aldrig kommer att hinna i kapp? Eller de människor som hade bristen med sig från allra första början? Varför räknar vi inte med bristen?

Jag tänker nog att om man blivit trasig har man också skaffat sig viktiga erfarenheter av livet. Då vet vi mer om hur illa det kan gå och hur ont det kan göra. Men vi vet också att det går att ta sig igenom svårigheter även om livet kanske blir annorlunda efteråt. En del människor har mycket smärtsamma erfarenheter, men har ändå överlevt. Sådana gånger omprövar människorna sina liv. Det blir tydligare vad man kan avvara och vad som är omistligt. Insikten om att få finnas till, trots allt, blir det stora.

Erfarenheterna av livets baksidor och vår egen begränsning kan bli vår största tillgång om vi använder dem klokt och om vi tillåts bearbeta det vi varit med om. Om det kan få räknas oss tillgodo i stället för att ses som defekter och belastningar. Paradoxalt nog kan vi bli mer hela om vi också är bekanta med vår brist.

Vi kan leka med tanken på hur reklam, arbetsliv och media skulle se ut om andra ord än i dag var positivt värdeladdade. Då skulle kanske begrepp som "gammal och erfaren", eller "eftertänksam" eller "långsam och noggrann" vara eftertraktade egenskaper. Undrar hur ett sådant samhälle skulle se ut?

En människa är egentligen inte hel så länge hon inte bekantat sig med sin egen svaghet. För svagheter har vi alla. Så ser jag det. Då blir det helt plötsligt den trasiga människan som är hel och den unga och friska som ännu är lite oerfaren, men som snart "kommer ikapp" de gamla eller sjuka.

Ser man det på det sättet kastas föreställningarna om ganska ordentligt. Då blir vi alla vinnare i det riktigt stora och livslånga loppet.

INGA-LILL ÖRNERFORS MODIN ÄR PRÄST OCH POET BOSATT I HEDEMORA ORDVISOR@SPRAY.SE

Mer läsning

Annons