Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vargen väcker känslor

Annons

Vargen ylar åter i Dalaskogen efter mer än 100 års frånvaro. Känslorna svallar för och emot. Vargmotståndarnas känslosvall är störst. De, som vill värna vargen är flest, enligt opinionsmätningarna.

Under hösten och januari höll Friluftsfrämjandet tillsammans med Studiefrämjandet sammanlagt nio välbesökta rovdjursmöten runt om i Dalarna, dit vargintresserade - för och emot - sammanstrålade. Kunniga rovdjursforskare från Grimsö viltforskningsstation i Bergslagen berättade om "de fyra stora" varg, björn, lo och djärv. Forskarna redogjorde sakligt även om de svåra problem, som rovdjuren kan vålla. Flera kända vargmotståndare tackade efteråt föreläsarna för deras sakkunskap och objektivitet.

Undertecknad tjänstgjorde vid dessa möten som debattledare eller "moderator". Under pågående debatt kan moderatorn aldrig samtidigt agera debattör. Efter fullgjort uppdrag är jag emellertid oförhindrad att anföra några synpunkter på rovdjursdebatten.

Det var värdefullt att såväl "varghatare" som dito "kramare" fanns i publiken under mötena. Förståelsen ökade påtagligt för rovdjursdrabbade tamdjursägare och för jägare som fått - eller fruktar att få - den fyrbenta jaktkamraten dödad eller illa skadad av varg. Sansade vargvänner, som talade om värdet av en intakt, ursprunglig nordisk fauna, vann på motsvarande sätt gehör i många jägarkretsar.

Faktum är att landets ojämförligt största jägarorganisation - Svenska jägareförbundet - bestämt försvarar vargens, björnens, lons och järvens förekomst i markerna.

Onsdagen den 31 januari krockade tyvärr två vargmöten i tiden. "Folkaktionen ny rovdjurspolitik" samlades till fullsatt möte i Bergkarlås bygdegård mellan Mora och Orsa. Friluftsfrämjandet och studieförbundet höll samtidigt sin sammankomst i folkhögskolan i Mora. Tidskrocken var olycklig. Många, som nu reste till Bergkarlås, skulle ha haft utbyte av mötet i Mora och kunnat bidra med värdefulla synpunkter. Och vice versa. Dessa rovdjursmöten borde inte ha delat datum i almanackan.

Hos såväl vargvänner som vargmotståndare förekommer extremkretsar, med sorgligt sekteristiska tendenser. Det finns överspända djurvänner, som i grunden är rabiata motståndare till all jakt överhuvudtaget och ser jägarna som machokulturens mordlystna utövare.

Bland vargmotståndarna finns figurer, som både uppmanar till och skroderar om egen tjuvjakt, såsom skedde vid mötet i Bergkarlås enligt referatet i Mora Tidning. Antalet ampra berättelser om tjuvskytte och "SGT" (Skjut, Gräv, Tig) rimmar emellertid illa med uppgifterna om rovdjurstammarnas faktiska tillväxt, vilket antyder att merparten är tomt "gubbaskrävel".

Vidare har vi dem, som sedan 15 år frenetiskt driver konspirationsteorin att naturvårdsverket, Kolmårdens djurpark, olika skogsbolag samt Skansen emellanåt planterar ut varg i bygderna. Fortfarande utan trovärdigt bevismaterial.

Vid rovdjursmötet i Leksand i höstas påstod en känd, lokal vargmotståndare att han har en bekant, som köper in vargar i Baltikum och släpper ut dem i Sverige. Följdfrågan är förstås varför vargmotståndren inte helt sonika polisanmäler bekantingen. Utplantering av rovdjur är i lag förbjuden.

Opinionsläget i Sverige - inklusive Dalarna - är sådant att den nuvarande rovdjurspolitiken i stort sett ligger fast. Det blir ingen utrotning av varg, björn, lo eller järv. Vissa kompromisser och justeringar förefaller emellertid möjliga och faktiskt på gång. Först och främst handlar det om ökad skyddsjakt genom modifiering av nuvarande "tjugoåttan" i jaktlagen.

Kanske rentav försiktig licensjakt på varg blir möjlig så småningom, på samma sätt som skett för björn.

HANS LINDQUIST

Mer läsning

Annons