Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vänsterparti i kris

Annons

den 7 januari 2006

Före detta kommunistpartiet är ett parti i akut kris. För att i möjligaste mån undgå anklagelser för skamlös borgerlig svartmålning ska vi inledningsvis citera vänsterpartiets egen EU-parlamentariker Jonas Sjöstedt, som under rubriken Kongress i kris skriver i partiet närstående tidningen Flamman :

"Ofta skylls krisen internt på ett negativt mediadrev eller på avhoppare som konspirerar mot partiet och inte respekterar dess beslut. Men det är inte krisens grund, det är i stället två av dess effekter, krisen är i grunden politisk och handlar om partiets identitet."

Vi skulle nog vilja gå ett steg längre och påstå att vänsterpartiets ständigt återkommande diktaturvurm är huvudorsaken till alla partiets kriser och sprängningar under årens lopp.

I Sveriges riksdag finns två partier med antidemokratiskt ursprung-vänsterpartiet och moderata samlingspartiet.

Det senare, fördomdags högern benämnt, motsatte sig under 1900-talets första decennier energiskt såväl allmän rösträtt som parlamentarism. "Jag tror inte på demokratin", deklarerade högerledaren Arvid Lindman offentligt på 1910-talet.

Sedan demokratin väl etablerats i Sverige ställde emellertid högerpartiet upp till dess försvar. Samme Arvid Lindman, som 15 år tidigare inte trott på demokratin, bröt 1933 resolut med det stora, konservativa ungdomsförbundet, som visade allt mer fascistiska och nazistiska tendenser. Högerpartiet bildade ett nytt, demokratiskt ungdomsförbund, som i dag heter MUF. Därmed var demokratistriden över för moderaternas del.

Vänsterpartiet hyllade "proletariatets diktatur" samt försvor sig under 20-talet åt Moskvakommunismen. Partiet ingick organisatoriskt i Sovjetstyrda internationalen Komintern, vilket förorsakade flera partikriser och föranledde demokratiskt sinnade medlemmar att hoppa av och i många fall återvända till socialdemokratin.

Partiet ägnade sig åt hejdlös Stalinkult under 1940- och 50-talen. Först flera år efter diktatorns död vågade man-på sovjetisk anmodan!-inleda en försiktig avstalinisering.

Den i grunden antidemokratiska kommunismen utgör fortfarande huvudorsaken till vänsterpartiets inre problem och plågor. Jonas Sjöstedt skriver i Flamman:

"Partiets belackare forsöker trycka k-stämpeln på hela partiet, det är knappast rättvist. För att ta bort deras argument krävs tydlighet i att partiet är ett öppet parti som fullt ut har gjort upp med sin historia. Gammal kommunistinfluerad retorik eller att man blundar för bristen på demokrati på Kuba är då ingen större hjälp."

Huvudproblemet är att alltför många vänsterpartister alltför gärna förtfarande hyllar Fidel Castro och andra exponenter för "proletariatets diktatur", samt envisas med att kalla sig själva för kommunister.

HANS LINDQUIST

Mer läsning

Annons