Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vänsterns väg efter Schyman?

Annons

Vänsterpartiets minst sagt brokiga historia gör partiet helt unikt i svenska riksdagspartiers krets. Motsättningen mellan demokratiska socialister och revolutionära kommunister fanns redan vid starten 1917 och är således ingenting nytt. Redan 1919 varnade Fabian Månsson för diktaturfaran, när kommunistfalangen försökte - och lyckades - ansluta partiet till Moskvastyrda internationalen Komintern. Partisprängningar följde under 20- och 30-talen, vanligen i socialdemokratisk - men en i nazistisk(!)- riktning.

Valkampanjer om ett framtida "Sovjetsverige"vann klent gehör hos väljarna. Socialdemokraterna skälldes slentrianmässigt som "socialfascister". Stalin hade uttryckligen förbjudit det svenska partiet att samverka med socialdemokratin. Åren 1939-1941 var vänsterpartiet t o m tyskvänligt på Moskvas befallning, sedan diktatorskollegorna Hitler och Stalin gått i pakt med varandra. Aldrig har det svenska partiets isolering varit så total som då.

Efter kriget hoppades partiet på en "folkfrontsförening"av socialdemokrater, kommunister och eventuellt även bondeförbundare (i dag centerpartister). Därav blev intet. De svenska kommunisternas slaviska bundenhet vid sovjetdiktaturen under Sven Linderots och Hilding Hagbergs på varandra följande partiledarskap höll ännu en gång på att förvandla vänsterpartiet till en isolerad sekt efter ett sensationellt uppsving i valen närmast efter krigsslutet. Många medlemmar hoppade av i protest mot partiledningens oreserverade försvar för Moskvas blodiga politik på Budapests gator under Ungernrevolten 1956.

Först 1964 skedde en omprövning i demokratisk riktning, då C H Hermansson tillträdde som partiledare. Som villkor för att åta sig uppdraget krävde han - till de moskva- trognas förtrytelse - att vänsterpartiets partiskola skulle avvecklas. Partiskolan låg nämligen i DDR och bekostades av den östtyska diktaturregimen.

Ny partisprängning skedde 1977, då delar av den moskvatrogna falangen lämnade partiet och bildade sekten "arbetarpartiet kommunisterna"(APK). Viss nypåfyllning av doktrinära marxistleninister skedde emellertid från den brokiga nyvänstern i början av 80-talet.

Pragmatikern Lars Werner och framförallt den synnerligen talangfulla Gudrun Schyman fortsatte partiets utveckling mot demokratisk vänstersocialism. Schymans medlemskap i svenska arbetsgivareföreningen (SAF) i egenskap av restaurangägare i Gamla stan i Stockholm torde helt sakna motstycke i partiets historia. Den doktrinära falangen låg lågt och tolererade Schyman och hennes populistiska excesser så länge hon gav partiet sensationell framgång och publicitet. Hennes deklarerade mål - ministerposter i en regeringskoalition - föreföll inte längre omöjligt.

Nu återstår att se ifall vänsterpartiets

ortodoxa marxister kan rycka åt sig initiativet, när en mindre karismatisk och folkkär partiledare efterträder skattefifflande Gudrun Schyman. Denna eviga motsättning mellan realister och doktrinära, mellan demokrater och diktaturanhängare, går som en röd tråd genom partiets 87-åriga historia.

Mer läsning

Annons