Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Valets alltid viktigaste fråga

Annons

Två partier - miljöpartiet och vänsterpartiet - nonchalerar tillväxten och uppträder emellanåt som öppet tillväxtfientliga. Miljöpartiet anser - inte helt utan skäl - att tillväxten skadar miljön. Vänsterpartiet är - åtminstone formellt - fortfarande antikapitalistiskt och motståndare till marknadsekonomin och dess vinstmaximering.

Socialdemokratins ledning däremot är sedan länge utomordentligt väl medveten om att utan tillväxt blir sociala reformer, ja radikal politik överhuvudtaget komplett omöjliga. Man kan inte lyfta sig själv i håret.

Såväl sysselsättning som social fördelningspolitik förutsätter i praktiken att ett ständigt växande överskott finns att fördela. Vänsterpartiet och miljöpartiet är i grunden - sig själva ovetandes - reaktionära rörelser

Mot den bakgrunden ter det sig besynnerligt, att den tillväxtinriktade socialdemokratin av traditionella skäl och överspelade ideologiska orsaker väljer att söka vänster- och miljöpartistiskt stöd för sin regeringspolitik. Man stöder sig på riksdagens i tillväxtsammanhang två värsta bromsklossar. Vilket syns oss lindrigt logiskt.

Göran Persson är en sunt ekonomiskt tänkande statsminister. Det insåg vi, när han modigt och resolut sanerade moder Sveas illa nedgångna statsfinanser under 90-talets senare hälft. Att saneringen skedde till ackopanjemang av såväl vänsterpartiets som den s-märkta partivänsterns högljudda protester stärkte oss i övertygelsen, att karlen hade rätt. Inte minst Dala-Demokratens vänsternostalgiska anfäktelser och förkastelsedomar över regeringspolitiken har varit oss till utmärkt vägledning. Fast tvärtom.

Perssons vägrar vanligtvis att stryka flumvänstern medhårs och uppträda enligt vad engelsmännen ironiskt kallar "radical chic". Det håller vi honom uppriktig räkning för.

Den borgerliga fyrklövern har allt svårare att staka ut en markant skiljelinje mellan borgerlig och socialistisk regeringspolitik. Åtminstone en någorlunda trovärdig sådan. Samma problem har vänstern. Den gamla distinktionen "socialistiskt och borgerligt" lurar allt färre och omfattas numera endast av envetna partifantaster i båda blocken. Gott folk som ingenting lärt och ingenting glömt. Dessa politikens gengångare kan fortfarande utveckla mer än lovligt stort inflytande över stämmor och partikongresser.

Mellan borgerlig och socialdemokratisk regeringspolitik råder vissa gradskillnader men ingen artskillnad. Varje regering står och faller med tillväxten i ekonomin.

På den hänger Sveriges öde. Sedan må statsministern heta Persson, Lundgren, Svensson eller något annat i efternamn.

Mer läsning

Annons