Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vad ska vi bli när vi blir stora?

Annons

Att komma ut i arbetslivet var en chock efter skolans drömlika och varmluddiga värld. Jag minns att jag blev väldigt besviken. Det var jättesvårt att få jobb och när jag väl fick ett var förväntningarna på kollegorna skyhöga, likaså kraven på mig själv.

Som nybliven medlem av klubben "Vi Som Arbetar" upptäckte jag ganska snabbt att jag tillbringat för mycket tid med att läsa ämnen som jag inte kan utnyttja. Inte för att jag ångrar mig, det jag har läst har gjort mig till den jag är, men jag önskar ibland att jag inte bara följt efter mitt eget huvud när jag valde ämnen på universitetet.

Enligt prognoser från Statistiska Centralbyrån beräknas tillgången på högskoleutbildad arbetskraft öka med en halv miljon människor till år 2020, vilket är klart snabbare än efterfrågan. Beräkningar indikerar också en stor brist på arbetskraft inom vården och ett stort överskott på personer med examen inom humanoria och konst.

Okej, stanna där. Vad är det som händer? Är det så att för många konstnärsjälar börjar kamma hem akademiska poäng istället för att kolla arbetsförmedlingens hemsida över de 10 mest heta yrken de kommande åren? Eller är det vårt postmoderna samhälle med självförverkligande och individen i fokus som ställer till det?

Det finns inga raka spår idag, få förutbestämda öden och måsten. Idag kan du göra karriär som projektledare, mediaproducent och konsult, men bara du är kreativ och har de rätta kontakterna. Det är långt ifrån alla som lyckas.

Om arbetsmarknaden var min egen sand-låda skulle jag vilja: 1) bli heltidsjournalist (jag och x antal tusen personer), 2) öppna chokladbutik, 3) bli språklärare och 4) bli deckarförfattare.

Och under tiden som jag sitter och funderar på om Almi skulle stötta mig i de här tankarna rinner tiden och pengarna iväg. Kollade mitt kontoutdrag igår och blev stående på Holmgatan i Falun med gapande mun. Ganska tomt.

Rent krasst måste man jobba för att få pengar, men under tiden skadar det inte att ha lite kul. Fast tyvärr har inte Sveriges näringsliv och offentliga sektor behov av fler experter i antik grekiska. Det man vill läsa är inte alltid vad man bör läsa. Många tvingas ta jobb som de inte vill ha och som de inte är utbildade för.

Vad vill då arbetsmarknaden ha inom de kommande tio åren? Den hungrar bland annat efter fler som vill arbeta inom vården, skolan samt handel och administration. (Typiska kvinnoyrken bör tilläggas, vi får väl se om männen blir mer motiverade i framtiden.)

Så frågan är om arbetsgivarna framöver får anpassa sig till utbudet eller tvärtom? De kanske måste acceptera att allt fler visar upp en examen i media och kommunikation. Vem utbildar oss vi egentligen för och vem har makten att påverka vilka val vi gör?

Unga vuxnas drömmar om vad de vill jobba med i framtiden är till stor del grundade på vad de tror sig bli lyckliga av i framtiden. Men de bästa yrkesdrömmar är de som är förankrade i verkligheten, för i den finns även arbetslöshet och anpassning.

Med den insikten har vi kanske råd att vara drömmare och konstnärer- för dem behöver samhället också.

PERNILLA OHLIN ÄR JOURNALIST OCH SOCIOLOG OCH ARBETAR PÅ DALARNAS FORSKNINGSRÅD PERNILLA_OHLIN@HOTMAIL.COM

Mer läsning

Annons