Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Trist partiledarträta

Annons

Titelförsvararen Persson varnade även i går för "systemskifte" och försökte utmåla utmanaren Reinfeldt som högerspöket personifierat bakom mittenfasaden. En borgerlig regering skulle innebära en "chock" av hopplös otrygghet. Persson fortsatte att hamra in sitt tidigare argument mot moderaternas skattesänkningsprogram:

- Varför ska en 66-åring ha högre skatt än en 62-åring?

Detta är effektiv advokatyr som går hem i många stugor. Utmanaren Reinfeldt förmåddes gå i försvarsposition och började föreläsa om hur moderaternas skattelinje skulle ge fler arbetstillfällen, vilket på sikt säkrar även pensionärernas trygghet.

Egentligen borde det ha varit utmanaren Reinfeldt, som i spetsen för den borgerliga alliansen, oavbrutet attackerade statsministern för s-regeringens misslyckade sysselsättningspolitik.

Även i frågan om de orimligt många förtidspensionerna lyckades Persson gå till motattack och ställa Reinfeldt med lite effektfull skrämselpropaganda:

"--- Bra att Reinfeldt tar upp de förtidspensionerades situation. Det ska ni veta i kammaren att också de nivåerna vill moderaterna sänka, från 64 till 60 procent. Det sparar fyra miljarder kronor i statskassan, som moderaterna vill lägga på att ta bort förmögenhetsskatten."

Detta var naturligtvis tal till galleriet. Men tyvärr ganska effektivt sådant.

Reinfeldt har ännu inte hittat en hållbar taktik. Gång på gång lyckas Persson försätta utmanaren i försvarsposition, just när denne inlett ett kraftfullt angrepp på regeringens verkligt stora misslyckande - sysselsättningen.

På sportspråk - Perssons debattaktik får fortfarande Reinfeldt att tappa tempo i attacken, vilket alltid är fatalt för utmanaren i en titelmatch.

Reinfeldt kanske ska strunta i att försvara och förklara och i stället fullfölja varje inledd attack på regeringen Perssons verkligt ömma punkter som är dels arbetslösheten, dels beroendet av miljöpartiet och vänsterpartiet.

Trots sakligt skarpa angrepp på regeringens oförmåga att klara sysselsättningen hamnade Leijonborg, Olofsson och Hägglund aningen utanför matchen. Folkpartiledaren frågade synnerligen skarpt på tal om bidragsfusket om det numera "blivit frivilligt att arbeta?". Dock utan att nämnvärt rubba Persson, som slank undan genom att delvis instämma i den liberala kritiken.

Mittens relativa isolering i debatten är också ett utslag av välbeprövad socialdemokratisk taktik, som går ut på att i alla lägen, oavsett sakförhållandet, framställa moderatledaren som huvudmotståndare. Då kan sossarna i gammal god stil skrämmas med "högern" och "högerkrafterna" i valrörelsen.

På 70-talet, då SAP:s huvudmotståndare var centern, varnade Olof Palme envetet för "högern", inte för "mitten", vilket då varit sakligt korrekt. På politiskt fackspråk kallades tricket att "sätta Thorbjörn Fälldin i högerburen". Det hjälpte inte att moderaterna var i minoritet i koalitionen och att Fälldins första regering officiellt kallades "mittenregering".

Av okänd anledning brukar sällan borgerliga försök att på motsvarande sätt skrämmas med vänsterspöket ge samma utdelning, trots att den nuvarande s-regeringen officiellt håller sig med ett stödparti, vars partiledare ogenerat mantalsskriver sig själv politiskt hos kommunismen.

Gör tankeexperimentet att den borgerliga alliansen hyst ett parti vars partiledare omnämnt sig själv som fascist.

Vilken oherrans skandal det skulle ha blivit.

Med all rätt!

HANS LINDQUIST

Mer läsning

Annons