Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Tre röster om Västerdalsbanans betydelse

/

Annons

Jag började arbeta vid stadsarkitektkontoret i Malung den 28 maj i år. Efter fem års daglig tågpendling mellan Borlänge och min dåvarande arbetsplats på Rättviks kommun kände jag mig inte främmande för långa arbetsresor. Förutom under förrförra veckan (v 28) har jag åkt buss, eller taxi med byte till buss i Dala-Floda, cirka 60 procent av resorna. När man väl kommer på bussen är koncentrationen dålig...., nyanställd..., senare ankomst än avtalat igen..., jag som skulle direkt till ett avtalat möte på morgonen...

Det här har gjort, att jag inte vågar satsa på ett varaktigt resande till och från Malung. Jag har redan, efter endast två månaders anställning på Malungs kommun och en kommande vinter, som jag inte har en aning om hur den resmässigt kommer att bli, sagt upp mig. Jag känner mig lurad på ett lockande arbete i kommunen och jag känner att jag lurat kommunen på min arbetsinsats.

EVA GIDLUND

är arbetspendlande planarkitekt i Malungs kommun.

Jag började i Malung som miljö- och hälsoskyddsinspektör för elva månader sen. Nu har jag sagt upp mig och ska flytta söderut. En av anledningar till att min vistelse här i Malung blev så kort är att det känns som om Malung ligger i ett hörn av ingenting vad gäller kollektivtrafik. Det är med vemod som jag lämnar kommunen, då det är en vacker kommun som har mycket att erbjuda och möjligheter att utvecklas ännu mera men det fungerade inte riktigt för mig. Geografiskt sett ligger Malung nära, men tidsmässigt långt bort. Jag skulle vilja se en satsning på kollektivtrafiken, särskilt i dagsläget då miljöfrågorna står högt på agendan. För att få folk att stanna i kommunen måste möjligheten att förflytta sig snabbt och bekvämt finnas, enligt min mening.

ANNA JOHANSSON

är miljö- och hälsoskyddsinspektör i Malungs kommun.

Jag är allvarligt bekymrad över Västerdalsbanans framtid. Någon tydlig politisk vilja eller strategi för banan har inte funnits, varken från statsmakterna eller från regionen/länet. De två Itinotågen som köptes in av Dalatrafik för att ersätta de svårt nedslitna italienska motorvagnarna (Y1) har visat sig vara en dålig affär. Nu planeras dessutom betydande höjningar av dieselavgifterna för tågtrafik, vilket gör att dieseldrift har en tveksam framtid oavsett om dagens fordonspark på banan fungerar eller inte. Banan överlever på sikt enbart om den elektrifieras, så att en säker trafikförsörjning säkerställs! Tåg i Bergslagens (TiB) fordonsflotta med eltåg måste kunna operera i hela trafiksystemet för optimal trafikförsörjning. För att en sådan lösning ska komma till stånd så måste fler engagera sig i Västerdalarnas framtid och inse banans betydelse.

LEIF LINDSTRÖM

är lokförare från Borlänge och järnvägsdebattör.

Mer läsning

Annons