Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Tänk om George Bush får rätt?

Annons

Till synes oberörd av den inhemska kritiken och världens fördömanden fortsätter George Bush sin politik i Irak. Han säger visserligen att många saker har gått fel och att han tar sitt fulla ansvar för vad som inträffat, men det föranleder ingen slutsats om att det är dags för en omläggning av strategin.

Inte ens den så kritiska Bakerrapporten, som presidenten i varje fall "fann intressant" när den presenterades för en månad sedan, har fått Bush att tänka om. Kriget mot terrorismen försvarar alla presidentens handlingar, tycks det. I stället för att trappa ned insatserna i Irak, skickas ytterligare 21500 soldater för att bistå dem som redan är på plats.

Efter fyra år av krig och amerikansk närvaro i Bagdad finns det ännu inget som tyder på att freden är i sikte. Varje dag är fylld av rapporter om blodiga dåd och en oförsonlighet mellan shia- och sunnimuslimer. Ingen bedömare tilltror den inhemska regeringen sådan kraft att den klarar att få slut på striderna.

"Bush är fånge i sina egna drömmar", hävdar den sunnimuslimske talesmannen Muhammed Basha al-Fhaidi i irakisk tv. Det har han säkert rätt i. Men vilka drömmar är det som cirklar runt i George Bushs hjärna och driver honom vidare i sin övertygelse?

Omgiven av både militära och civila rådgivare, politiska vänner och motståndare, alla rimligen med hög kompetens och logiskt tänkande, förmås inte presidenten övertygas om att USA begår ett allvarligt misstag som ökar närvaron i ett krigshärjat och fjärran land.

Hur är egentligen något sådant möjligt? Visst, USA är mäktigt och ser sig självt som den enda kvarvarande stormakten med självpåtagna rättigheter att tolka bilden av världen ur ett amerikanskt perspektiv. Men det växande motståndet mot Irakkriget på hemmaplan borde rimligen innebära en automatisk spärr mot en utveckling som intensifierar insatsen. Ännu fler amerikaner riskerar nu att återkomma till hemlandet i kista eller med skador som leder till livslång invaliditet.

George Bush måste väl innerst inne ha en övertygelse om att han fattar kloka beslut? Men tänk om det slutligen visar sig att vi, alla hans belackare, har gjort en felbedömning?

Tänk om den amerikanska närvaron slutligen leder till en normalisering och en försoning: Att sunni- och shiamuslimer kan leva i fred med de kurdiska folkgrupperna.

Tänk om Irak får en folkvald regering som inom några år konstaterar att stödet från USA gjorde det möjligt att få lugn och ordning i hela landet!

Tänk om vi om 15 år konstaterar att USA:s krig banade väg inte bara för störtandet och dödandet av tyrannen Saddam Hussein, utan också för en gryende demokrati i en orolig del av världen.

Tänk om George Bushs eftermäle baseras huvudsakligen på superlativer.

Tänk om... Nej, tänk om, George Bush!

CHRISTER GRUHS

Mer läsning

Annons