Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Taktiken viktigare än sakfrågan

Annons

Ä r ett förlupet uttalande av en orutinerad statsminister allvarligare än katastrofkommissionens förödande kritik av hanteringen av tsunamin?

Nej, knappast. Ändå avstår oppositionen från att lägga en misstroendeförklaring mot statsminister Göran Persson, vilket de gjorde då. Erfarenheten av tidigare försök har tillsammans med en utstuderad taktik inför valet nu blivit viktigare än själva sakfrågan.

Då, det var 1996 och jag följde en färsk statsminister på resa i Kina. Vid en lunch arrangerad av svenska handelskammaren i Peking yttrade Göran Persson de sedermera klassiska orden om beundran för stabiliteten i landet jämfört med oron i den nybakade demokratin Ryssland.

Han hade ingen aning om att han spelades in. I talarstolen stod bara en mikrofon till högtalarna. Att uttalandet kunde sparas till eftervärlden berodde enbart på att min Ekokollega Staffan Sonning med en allt tröttare arm höll mikrofonen mot en av dessa högtalare.

Vi insåg snabbt att det var anmärkningsvärt att en svensk statsminister hyllade stabiliteten i diktaturen Kina, även om det var precis vad affärsmännen vid lunchen ville höra. Uttalandet kablades ut i nästa möjliga pipeko och sedan var cirkusen i gång.

Ett otal Ekosändningar följde med en opposition som trappade upp kritiken och en statsminister som först på kvällen förstått att han måste säga att mänskliga rättigheter var viktigare än allt annat. Det slutade med att Persson ringde upp mig mitt i natten för en avhyvling. Då hade Maria Leissner, fp-ordförande, redan flaggat för misstroendeförklaring och enlig Persson deltog jag i en politisk kampanj mot honom.

Väl på hemmaplan igen genomfördes misstroendeomröstningen. Göran Persson kom ut ur kammaren på ett strålande humör. Han hade ju vunnit och fått riksdagens förnyade förtroende och påstod att han gått stärkt ur krisen.

Det hade han nu knappast gjort i folks allmänna medvetande-att hylla stabilitet i en diktatur som skickar stridsvagnar mot sina medborgare är väldigt korkat. Men Perssons skickliga retoriska vändning av nederlag till seger är en förklaring till att oppositionen nu avvaktar med en misstroendeförklaring. Fastän katastrofkommissionens kritik i sak naturligtvis är mycket allvarligare än det Göran Persson råkade säga i Peking.

En annan förklaring är oppositionens sedan länge uttalade taktik att ifrågasätta socialdemokraternas förmåga att leda landet. Till raden av klappar på ryggen och kompisutnämningar kan läggas inkompetens att hantera en stor katastrof. Och ju närmare valet den grytan kan hållas kokande desto bättre, resonerar strategerna i den borgerliga alliansen.

Direktsända utfrågningar i konstitutionsutskottet med en kall och arrogant utrikesminister som inte anser att hon behöver hänga med i vad som händer ute i världen är naturligtvis mumma för oppositionen. Man kan över huvud taget undra varför personer som Laila Freivalds blir politiker. Måste inte samhällsintresset vara så stort att man åtminstone lyssnar till eller tittar på en nyhetssändning om dagen även när man är ledig om man ska sitta i regeringen?

Det skulle förvåna mycket om inte Laila Freivalds ändå lämnar arvfurstens palats ganska snart. Förmodligen frivilligt när hon förstår vartåt KU-granskningen lutar. Alternativet ser ut att bli att en majoritet av borgerliga, miljöpartister och möjligen några vänsterpartister avsätter henne.

En sådan nesa brukar inte statsråd vilja utsätta sig för.

ANDERSJONSSON FRISTÅENDE KOLUMNIST

Mer läsning

Annons