Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ta färjan, nej-sägare!

Annons

Opinionsundersökningarna spretar åt olika håll. Om respektive sida backar eller ökar är oklart. Men kristallklart är att det varit en framgångsrik helg för oss som vill att Sverige ska införa euron som valuta.

På lördagen gjorde radikaler (www.radikalerforeuro.se), placerade i varsin ände av det politiska fältet, ett mycket intressant utspel som gick ut på att det omröstningen den 14 september i stor utsträckning står mellan olika politiska kulturer: självtillräcklighet och fadd nationalism står mot öppenhet och internationalism. Det var en befrielse att denna dimension så tydligt fördes in i debatten.

Göran Persson tog uppenbarligen intryck av detta i sin argumentation i SVT:s Agenda på söndagskvällen.

För första gången deklarerades konsekvent att det är öppenhet och samarbete som är Sveriges politiska tradition. Nej-sidan hade till i går anspråk på att vara den som företrädde stabilitet, att med ett nej kan Sverige fortsätta odla en politisk samhällsmodell (som den här tidningen vill förbättra och förnya).

Men en effektiv kanonad av ja-sidans vassaste debattörer i går, Göran Persson och Lars Leijonborg, måste ha skjutit det lömskt nationalnostalgiska perspektivet i sank.

Folk begriper att den offentliga sektorn och välståndet kräver en växande ekonomi, och att euron är bra för de företag som ytterst ska finansiera de politiska ambitionerna.

"Det hänger ihop", sade Persson. Just det.

På en blek nej-sida gjorde Ulla Hoffmann och Maud Olofsson bort sig grovt. Den förra medger ju att hon vill politisera riksbanken igen och att den ska ha andra mål än inflationen. Hoffmann uppmanar företagen att för dyra pengar köpa försäkringar mot valutasvängningar och påstod flera gånger, helt felaktigt, att det inte går att devalvera en flytande valuta: Nej, även om vi misstänker att Hoffman gärna skulle tillgripa den ekonomiska dopning som var Sveriges universallösning under 1970- och 1980-talen, så behöver inte politikerna fundera på det här med försämrad kronkurs. Det sköter nämligen spekulanterna (som tycks vara Hoffmanns bästa vänner) om helt på egen hand. Flytande krona vet ju svenska konsumenter är en sjunkade krona. På trettio år har den i relativa termer halverat sitt värde och Sverige har rasat i välståndsligan.

Det är inte så att Sverige har något att lära andra länder vad gäller den ekonomiska politiken - tvärt om har vi mycket att lära av många andra.

Olofsson hade som enda borgerlig nej-sägare ett hopplöst uppdrag i går, men underskred ändå förväntningarna. Hon deklarerade för villaägare och småföretag att det är bra att den svenska räntan är en procent högre än ECB:s. Hon är också farligt nära den Hoffmannska retoriken när hon antyder att vår helt oberoende riksbank är underställd svensk politisk kontroll. Förödande för hennes position är att sju av tio företag vill gå med och att jordbrukarnas organisation också är tydligt för euron. Alliansen med de tillväxtfientliga v och mp är en stor belastning för centerns trovärdighet i den ekonomiska politiken.

Peter Eriksson för miljöpartiet gjorde mycket bra ifrån sig. Han var retoriskt driven och utnämnde mp, v och c till "Tre kronor" och gav motståndarsidan öknamnet "Fyra åjrå". Han talade om att inte slänga bort rodret i den ekonomiska politiken och att det inte går att äta soppa med kniv och gaffel. Den retoriska fullträffen han fick in gick ut på att "verkligheten är ja-sidans värsta fiende" - varpå han pekade på ekonomiska problem kors och tvärs i Europa.

Men i sak är miljöpartiet lika utopiskt och tillväxtfientligt som vanligt.

Nej, debattkvällen i SVT blev Perssons och Leijonborgs. Persson varnade för att Sverige aktivt skulle ställa sig utanför med ett nej, när vi tidigare alltid ansett att ökad handel och ökat samarbete är vår politiska väg mot framtiden. Det är alltså nej som innebär en kursändring - inte ett ja.

Persson varnade också för hur trångt Sverige kommer att sitta när spekulanterna ger sig på Sveriges lilla krona - euron har ju förstärkt sitt värde mot dollarn och framstår allt mer som en världsvaluta.

Alf Svensson hade rena känsloargument av typen "häng med!". Riktigt dåligt, faktiskt. Bo Lundgren var teknisk och spänd.

Leijonborg hade köpt tre biljetter till en finlandsfärja åt "Tre kronor". Där är en ekonomi som är mycket likartad Sveriges. Där växer ekonomin snabbare än i Sverige och där är tre fjärdedelar av befolkningen för att fullt ut bejaka ekonomiskt utbyte med Europa.

Ta färjan!

Mer läsning

Annons