Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Svindlande statsrådslöner

Annons

Tidningens politiska redaktion chockeras numera föga av skyhöga politikerinkomster. Verkligheten har med åren därvidlag gjort oss till förhärdade cyniker.

I rättvisans namn ska påpekas att smaken för svindlande höga statsrådslöner ingalunda är ett specifikt socialdemokratiskt syndrom. Dock måste man inför exempelvis moderata krösusar i politiken påpeka att dessa åtminstone inte brukar predika jämlikhet före valen.

Prominenta sossars våldsamma kontrast mellan socialistiskt jämlikhetsevangelium och privatekonomisk praktik retar begripligt nog gallfeber på de egna väljarna, som lätt uppfattar sina politiker som hycklare.

Debatten om politikernas löner uppflammar regelmässigt, varje gång media rapporterar om antingen lönehöjningar eller också, som nu, nytillträdda statsråds konglomerat av löne- och pensionsförmåner. Detta engagerar svenska folket mycket mer än den politik dessa politiker de fakto bedriver, vilket trots allt syns oss aningen betänkligt. Maktens män och kvinnor har under historiens gång alltid förstått att sko sig. Detta ligger antagligen i såväl maktens som människans natur.

Under historiens gång har politiska ledare emellanåt sagt sig praktisera ett personligt fattigdomsideal. Bilden av den anspråkslöse mannen som osjälviskt tjänar folket är förvisso mycket vacker och försätter lätt naiva själar i entusiasm. Fattigdomsmyten - för det är en myt - är avsevärt lättare att upprätthålla i en diktatur som Hitlers eller Castros, där media effektivt kan avhållas från att närmare utsnoka den stora ledarens privatekonomiska detaljer. I demokratin blir saken strax knepigare. Indiens store ledare Ghandi lyckades emellertid länge hålla fattigdomsmyten intakt. I en självbiografi hade emellertid en av hans medarbetare oförsyntheten att avslöja pinsamma omständigheter i ämnet (se dagens "Elakheten" här nedan.

Nu höjs röster - inte minst från den ärade länskollegans chefredaktör Göran Greider om att socialdemokratiska statsråd antingen ska avstå från en del av sina inkomster alternativt skänka merparten till partiet eller något annat behjärtansvärt. Vilket de uppenbarligen inte vill. Det är ju trots allt deras egna, fullt lagligt förtjänade slantar. Allt detta moraliserande leder till en meningslös, komplett inkonstruktiv debatt. Ingen är skyldig att tacka nej till en avtalad, helt laglig pension för arbetet som president för europeiska revisionsrätten, vilket är fallet med statsrådet Jan O Karlsson. Den mest sannolika påföljden är att statsråd och andra högavlönade framtidsvis i möjligaste mån mörkar sina verkliga inkomster för att framstå som mer passabla för väljarna. Hyckleriet sätts i system.

De höga ministerlönerna bekräftar framför allt omöjligheten hos socialismens ekonomiska jämlikhetsideal. Vilken ekonomisk jämlikhet är för övrigt rimlig? Tillåter jämlikheten att löntagaren A har en månadsinkomst, som är dubbelt så stor som löntagaren B?

Om frågan förenklas så långt, svarar antagligen en stor opinion att det inte är jämlikt.

Om man i stället konkretiserar spörsmålet och påpekar att en av landets mest talangfulla jämlikhetsapostlar, chefredaktören Göran Greider på Dala-Demokraten, har en månadslön som är ungefär dubbelt så stor som ett sjukvårdsbiträdes, torde flertalet lågavlönade - förhoppningsvis - svara att de accepterar detta avsteg från jämlikhetsprincipen.

Jämlikheten är över huvud taget en knepig, socialistisk abstraktion. Vi liberaler nöjer oss med att predika jämlikhet inför lagen, mellan raser och mellan kön samt jämlikhet i medborgerliga rättigheter. Den ekonomiska jämlikheten däremot, överlåter vi med varm hand till socialdemokraters och vänsterpartisters valretorik.

I verkligheten hör den uppenbarligen inte hemma.

Mer läsning

Annons