Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Svenskarna mår bra

Annons

Icke desto mindre är detta ungefär vad UNDP, FN:s utvecklingsprogram, sedan 1990 varje år försöker göra. I veckan presenterades årets upplaga av deras Human development report, alltså ungefär rapporten om mänsklig utveckling på svenska.

Roligt nog hamnar Sverige på andra plats på rankinglistan över mänsklig utveckling, medan årets världsmästare är Norge. Hur har man räknat då? Jo, tre faktorer styr indexet, nämligen: medellivslängd, utbildningsnivå och BNP per capita. I viss utsträckning kan man ifrågasätta värdet av dessa mått.

Vad säger till exempel den höga svenska medellivslängden om vårt ökande supande och knarkande samt stressen och sjukskrivningarna i arbetslivet?

Än så länge ingenting, men vänta bara! Om några årtionden kommer nog dagens problem att sätta sina spår i UNDP:s index. Men då är de förmodligen redan gårdagens problem och inte längre intressanta.

Är det vettigt att mäta antal år i utbildningssystemet när kvalitén mellan olika länder kan variera oerhört? Svensk gymnasieutbildning är rena lekskolan jämfört med en del andra länders motsvarighet. Och är utbildning överhuvudtaget ett så viktigt mått på mänsklig lycka?

Spelar BNP per capita en tillräckligt stor roll i uträkningen av indexet?

Luxemburg hamnar till exempel först på sextonde plats, långt efter Sverige, trots att deras BNP per capita är dubbelt så stor som vår. Med risk för att låta lite cynisk, nog är väl pengar i plånboken viktigare för människor än så?

Kort sagt, som man räknar får man svar. Och UNDP:s räknemodell är som vore den skapt för att ärerädda den nordiska välfärdsstaten. Vår höga medellivslängd beror på svunna decenniers framgångar, vår utbildning är mer mycket än bra, och att vi har mindre pengar än andra spelar ingen roll.

Demokratisering är det väl valda specialtemat för årets rapport, som presenteras vid sidan av det mänskliga utvecklingsindexet. Det ligger i tiden. I våras presenterade den svenska biståndsutredningen Globkom sin rapport, där man menade att Sverige borde koncentrera hjälpen till demokratiska länder. UNDP:s rapport går längre, den hävdar att demokrati är nödvändigt för mänsklig utveckling.

Riktigt sant är detta förstås inte, för nog hände det en del bra saker mellan stenåldern och demokratins genombrott. Icke desto mindre är det ett positivt ställningstagande, som är i linje med vad liberaler propagerat för under de senaste åren. Demokrati är det bästa styrelseskicket och gynnar dessutom både fred och välstånd.

Som en jämförelse bör nämnas att UNDP i tidigare rapporter varit mer ute och cyklat. Till exempel när man hade globalisering som tema, och beskyllde denna för allt ont i tredje världen. Som om lokala diktatorer och korrupta förvaltningar inte hade någon betydelse.

Icke desto mindre grumlas resonemangen återigen när man studerar tabellerna mer i detalj. Att mäta demokrati är svårt och UNDP lyckas inte helt. Är det till exempel rimligt att semidiktaturen Vitryssland får samma låga demokratipoäng som supertotalitära Kuba? Och vad hände med tesen om demokrati som förutsättning för mänsklig utveckling, när Vitryssland i indexet ligger före både Ryssland och Ukraina?

Hur tillförlitliga är mätningarna när de tvingas förlita sig på ländernas egen officiella statistik? Siffrorna och tabellerna svajar betänkligt.

Med alla sina brister är UNDP:s Human development report ändå ett viktigt dokument. För den som på allvar bryr sig om mänsklighetens utveckling och villkor, är det bra att någon åtminstone försöker reda ut de stora frågorna.

Mer läsning

Annons