Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Straffrabatt för knarkkurirer?

Annons

den 8 december 2006

Vid våra gränser åker ett antal knarkkurirer fast varje år. De rannsakas och hamnar i fängelse i några år. De yppar inte en stavelse om vem eller vilka som finns högre upp i hierarkin. Det lönar sig ju inte. Straffet blir lika hårt vare sig kuriren tipsar om sina uppdragsgivare eller ej. Bara var sjunde som grips ger information som gör det möjligt att få fast någon högre upp på stegen. Det visade den undersökning som Dagens Eko gjort av samtliga domar i hovrätten förra året där knarkkurirer dömdes.

Så när kuriren som inte informerat släpps fri är det antagligen bara att fortsätta kurirverksamheten. Vem vill frivilligt avstå från sin försörjning?

Även om brottet knarksmuggling kan innebära upp till tio års fängelse, är det inte avskräckande. Straffsatser är över huvud taget inte avskräckande, för en brottsling, knarkkurir eller mördare, räknar givetvis med att han eller hon inte ska åka fast.

Riksåklagaren vill att en kurir som erkänner sitt brott ska få mildare straff men många åklagare vill gå ännu längre. Det gäller ju att komma åt dem som organiserar verksamheten.

Ett betänkande från regeringen 2005 under rubriken "Ett effektivare brottmålsförfarande-några ytterligare åtgärder" behandlade bland annat ny strafflindringsgrund och kronvittnessystem. I båda fallen innebär det att den som väljer att informera polisen slipper straff eller får straffet starkt reducerat. Ur utredningssynvinkel är det givetvis det billigaste och bästa sättet. Allt serveras polisen på silverfat.

Men hur mycket vet egentligen en knarkkurir? Han eller hon är ju absolut längst ner på stegen och de verkligt stora skurkarna har i alla tider vetat att skydda sig genom ett system som bygger på mycket knapphändig information mellan leden på brottsstegen.

Det finns också en annan faktor som med stor sannolikhet avhåller en knarkkurir från att berätta. Bortsett från att han inte får en strafflindring så utsätter han sig själv för en stor fara. Det är inte accepterat i den undre världen att goola, det vill säga tjalla för polisen. Skulle strafflindring och/eller ett kronvittnessystem införas, finns det många invändningar trots att det på ytan verkar tilltalande.

Det krävs gedigen uppställning från samhällets sida. En tjallare måste skyddas. Han har ju bränt sina skepp och är effektivt avskuren från den kriminella världen.

Ska samhället förhandla med en brottsling och därmed skapa och acceptera en angiverikultur?

Hur hanteras frågan med den demokratiska insynen? Ett kronvittne måste ju skyddas och då måste undantag göras från åtalsplikten så att handlingarna i målet inte kommer till allmän kännedom. Vi skulle få ett synligt och ett osynligt rättsväsende som dessutom löper risken att godtycket får avgörande betydelse.

En annan aspekt är frestelsen till falska anklagelser som inte underlättar en utredning utan snarare innebär en buckla på rättssäkerheten.

Slutligen gäller det brottsoffren. Om en brottsling klarar sig undan straff genom att tjalla får inte brottsoffren lika tydlig upprättelse som en fällande dom med påföljande straff innebär.

Nej, även om det är lätt att se åklagarnas frustration, är det ur rättssäkerhetssynvinkel inte önskvärt med en ordning som skapar ett parallellt rättssystem som verkar i en gråzon.

KARIN ROSENCRANTZ-BERGDAHL

Mer läsning

Annons