Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ska polisen provocera brott?

Annons

I många länder - inte minst USA - använder polisen ofta så kallad brottsprovokation för att sätta dit misstänkta lagöverträdare, oftast narkotikahajar, ibland hallikar. Man tar trovärdig kontakt, gör upp om snabb affär - och låter fällan slå igen. Bevisningen är stark med den tilltänkta kunden - en polis eller polisagent - som vittne.

I Dalarna tillgreps metoden för ungefär tio år sedan, då en kriminell, nynazistisk grupp begått ett synnerligen kvalificerat vapenrån på Dalregementet. Gänget hade nattetid lurat regementets vaktpatrull i en fälla inom kasernområdet och under vapenhot tillskansat sig automatkarbiner.

Polis och säkerhetspolis hade emellertid fått upp vissa spår - sannolikt genom telefonavlyssning - till en by utanför Mora. De misstänkta vapenrånarna - som måhända inte helt tillhörde begåvningsreserven - kontaktades med förfrågningar om vapenköp. Javisst! Stund och ställe bestämdes. Parkeringsplatsen till en matservering vid riksväg 70 utanför Mora befanns lämplig av båda parter. Där greps de unga vapenrånarna. Åtal och fällande domar följde.

Att farliga vapenrånare liksom etablerade narkotikalangare snabbt grips, åtalas och vederfars fällande dom är naturligtvis en för såväl samhället som Gudi behaglig gärning. I fallet med vapenrånarna är säkert de flesta överens om att metoden var fullt försvarbar. Nystulna automatvapen i händerna på våldssugna, kanske desperata politiska fanatiker är en veritabel mardröm, som mycket väl kunde ha fått en vida värre final om polisen inte gillrat fällan med vapenköp.

Samtidigt torde få önska sig ett samhälle, där överheten i civilklädda polisers gestalt ideligen försöker göra medborgarna till lagbrytare medels allsköns frestande, men i grunden falska förslag.

Den trevliga figuren som med vänliga frågor försöker locka försvarshemligheter ur hemvärnsmannen, kanske ringer från Säpo.

En hittills laglydig person som hamnat i svårt ekonomiskt trångmål och av en okänd telefonröst erbjuds att mot god betalning gömma stöldgods, sälja droger, distribuera barnporr eller sälja fågelägg från utrotningshotade fåglars bon kanske i själva verket också "bara" utsätts för en brottsprovokation. Och blir brottsling just på grund av provokationen.

Den förföriska damen vid restaurangbordet bredvid kanske är en civilklädd, kvinnlig polis med "aktivt torskfiske" som specialitet.

Något säger oss att vi kanske ändå inte riktigt vill ha det så.

Åter till det aktuella utredningsförslaget. Där finns förbehållet att brottet ändå skulle ha ägt rum, även om gärningsmannen aldrig utsatts för någon brottsprovokation från polisens sida. Det är i och för sig en beaktansvärd distinktion.

I ett intressant debattinlägg i Aftonbladet skriver emellertid liberala ungdomsförbundets ordförande Fredrik Malm:

"...hur kan en statlig utredning vara så säker på vilken typ av brott som per hävd skulle ha begåtts strax efter att polisen provocerat fram ett likadant brott? I förslaget byggs in mängder av avvägningssituationer, där risken är stor att polisen kommer att fatta felaktiga beslut vid flera tillfällen."

Malm skriver helt riktigt att ämnet handlar om "en dragkamp mellan dem, som gärna utvidgar statens och våldsmonopolets befogenheter och oss, som ser faror i en sådan utveckling."

Det är också något att beakta.

Under alla omständigheter måste brottsprovokationer från polisens sida följa stränga spelregler samt verksamheten vara föremål för regelbunden granskning av någon lämplig instans utanför polismakten.

I värsta fall kan brottsprovokationen urarta därhän, att allmänheten tappar förtroendet för polisen. Gemene man kan komma att uppleva saken som så att ordningsmakten mest är ute för att sätta dit folk för att "fylla kvoten".

Polisens uppgift är också att förebygga brott - inte att genom alltmer raffinerade provokationer locka alltfler svaga själar i fördärvet.

GAMMAL ÅKLAGARFILOSOFI

Mer läsning

Annons