Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Schymans insats en parentes

Annons

Är det inte bra att det finns åtminstone ett parti som går att känna igen? Som struntar i kampen om marginalväljarna i mitten dit alla andra politiska krafter dras?

Jag undrar efter vänsterpartiets kongress och all uppmärksamhet om att traditionalisterna kört över förnyarna inom vänstern. Men det är väl vare sig konstigt eller upprörande.

Vänsterpartiet är uppenbarligen i grunden ett parti för dem som tror på statligt ägande, regleringar och att arbetslösheten kan bekämpas genom en växande offentlig sektor. Hur sedan den expanderande offentliga verksamheten ska betalas har nästan alltid varit en sekundär fråga inom partiet.

I och med den senaste kongressen bekräftas slutgiltigt att den breddning av partiet som åstadkoms under Gudrun Schymans partiledartid var en parantes. Att Schyman numera försöker få in ett nytt parti i riksdagen är närmast övertydligt symboliskt. Liksom att de som gjorde jobbet år henne numera lyser med sin frånvaro på vänsterpartiets kongresser.

Den förre vice ordföranden Johan Lönnroth var garderobiär i Göteborg och gruppledaren i riksdagen Lars Bäckström brydde sig inte ens om att åka dit. Lönnroth och Bäckström var djupt delaktiga i att (v) under Schymans tid blev salongsfähigt och upphörde med ständiga överbud.

En Stig Henriksson i Fagersta och en Anders Wiklund i Borlänge vill inte längre vara med i rikssammanhang för partiet. Båda tillhör den skara inom (v) som mycket väl skulle kunna vara socialdemokrater istället om de inte skrämts bort av en maktfullkomlig socialdemokrati på sina hemorter. I Fagersta har ju Henriksson rent av lyckats med att ta över socialdemokraternas gamla maktställning.

Kanske illustreras majoriteten i vänsterpartiet istället bäst av partiledaren Lars Ohlys egen utveckling. Första gången jag träffade honom var på värnpliktsriksdagen - jag tror det var 1977. Redan då räknades Ohly in bland ungkommunisterna, trots att han ännu inte formellt var medlem. Sedan blev han officiellt kommunist, vilket han fortfarande är, även om han slutat använda begreppet.

Och så är det också med den hårda kärnan i vänsterpartiet. De bär fortfarande på visionen om det klasslösa, marxistiska kommunistiska samhället där alla kan leva det goda livet. De vill avskaffa kapitalismen och hyser en stark misstro till marknadsekonomi. De föreslår ökade offentliga utgifter för flera hundra miljarder och struntar i att partiets egen budgetförhandlare säger att finansiering saknas.

Därför är det följdriktigt att Jenny Lindahl, numera PR-konsult men tidigare kommunistisk ordförande för ungdomsförbundet, ska leda vänsterpartiets valrörelse. Hon anser att oppositionen inom partiet består av en liten grupp som är skickliga på att hantera medierna.

Och att döma av den avslutade kongressen har hon rätt. Traditionalisterna har ett fast grepp om vänsterpartiet och det kanske är bra det.

Här finns ett parti som blir lätt att känna igen i valrörelsen. Som förutom fler offentliga jobb går till val på kortare arbetstid, billigare tandvård och att EU ska läggas ner.

Sedan är det upp till väljarna. Känns vänsterpartiet gammalmodigt så åker det ur riksdagen och något nytt uppstår på vänsterkanten. Det är väl så det ska fungera i en demokrati.

ANDERSJONSSON FRISTÅENDE KOLUMNIST

Mer läsning

Annons