Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Sakine Madon: Från Palmes politiska abstinens till 4 000 programpunkter – nördarnas festival fyller 50 år

Annons
1968. Olof Palme håller tal på ett lastbilsflak.Foto: Scanpix /TT

För ett halvt sekel sedan stod Olof Palme på lastbilsflaket i Almedalen och höll ett tal. Familjen Palme hyrde sommarstuga på Fårö om somrarna, och den här sommaren hade Palme, då utbildningsminister, "svårartad politisk abstinens". Därav talet på lastbilsflaket.

Det skriver nationalekonomen Klas Eklund, som en gång i tiden var talskrivare åt Olof Palme, i antologin "Almedalen - makt, magi och möten". Den är utgiven av Handelshögskolan med forskaren Lena Lid Falkman som redaktör.

1968 höll alltså Palme det där första talet, men det dröjde till valåret 1982 innan samtliga partiledare uppträdde. När Näringslivet gav sig in 1994, och satsade på en Almedalskampanj inför folkomröstningen till EU, blev även det början på något nytt. Sedan dess har mycket hänt.

Årets politikervecka har över 4 000 programpunkter och väntas få över 40 000 besökare. Har det blivit för mycket rosévin, och oseriösa inslag? Frågan är befogad.

I boken om Almedalen återkommer pikarna mot "DJ Battle", där ministrar och mediechefer på ett populärt uteställe "dj-battlar". En ytterligare kritik är att det kan vara dyrt med boende och biljett till ön, så dyrt att många inte har råd. Trist är det också det ökade behovet av säkerhetstänk, numera är det sällan man ser ministrar som ledigt strosar på Visbys kullerstenar.

Å andra sidan finns mycket som är bra: det släpps rapporter, de politiska samtalen pågår för fullt, föreningar lyckas få högt uppsatta politiker till evenemangen - och partiledarna håller sina välförberedda tal om kvällarna.

Partiledartalen är centrala och nog finns det tal man minns. 2009 skapade Göran Hägglund, då KD-ledare, rubriker med talet om "verklighetens folk". Kulturskribenter sig träffade och gick i taket. I dag skulle nog reaktionerna inte bli lika starka. När statsminister Stefan Löfven valde att inte tala i Visby förra året, utan i stället träffa "vanligt folk", var det få som reagerade.

Ett annat uppmärksammat tal i modern tid är annars Åsa Romson 2014, när hon pekade ut den köttätande, bilkörande vita mannen som samhällsbov.

En missbedömning gjorde även Gudrun Schyman 2010 när hon eldade upp 100 000 kronor i en manifestation om löneskillnader. Framför en massa kameralinser grillade hon sedlarna under banderollen "FI eldar för demokrati".

Men i stället för en debatt om kvinnors villkor fick Feministiskt initiativ kritik för att snobbigt bränna upp pengar som kunde användas för något vettigt. I antologin från Handelshögskolan, där Gudrun Schyman är medskribent, verkar dock Schyman nöjd med pengabränningen. Hon hävdar att "det var faktiskt en väldigt bra manifestation vi gjorde".

I boken skriver Almedalsveteranen Olle Wästberg, ordförande i den senaste Demokratiutredningen, om hur andra länder har inspirerats av Almedalen. Mötesplatser för demokrati är aldrig fel.

Framför allt är Almedalen, som Lena Lid Falkman träffande uttrycker det, nördarnas revansch: "Alla vi som inte platsade på leriga musikfestivaler i tonåren klampar nu i stället runt på kullerstenarna, uppklädda på ett lagom avslappnat sätt, för att delta i seminarier och lyssna på argument."

Mer läsning

Annons