Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Saddam Hussein söndrar Europa

Annons

Deklarationen innebär ett nederlag för Spanien, Danmark, Italien och framför allt Storbritannien. Dessa EU-medlemmar hade inledningsvis solidariserat sig med Bushs stridslystna Iraklinje, som innebär hårdast möjliga press på Saddam Hussein. Gör som vi säger, annars...!

Den nu aktuella deklarationen, där ett militärt ingripande betraktas som en absolut sista utväg, ger kraftigt lugnande signaler till Iraks nyss hårt trängde diktator. Det är inte så farligt, man kan gott trixa och lura FN-inspektörerna ännu ett bra tag. De splittrade européerna är överhuvudtaget inte benägna att sätta hårt mot hårt, när det kommer till kritan.

EU:s oenighet förstärker i själva verket ytterligare USA i rollen som supermakt - numera the one and only. President Bush har i arroganta utspel med adresser i Europa gjort fullständigt klart att USA kommer att angripa Irak militärt oavsett vad européerna anser om saken. Saddam har enligt Bush konstrat länge nog.

Den praktiska konsekvensen är att USA:s globala initiativ ökar ytterligare medan EU:s minskar. Vilket definitivt inte ligger i Europas intresse.

Om EU i stället övertygande skarpt kunnat deklarera en egen linje, med klara villkor för våldsanvändning mot Irak, hade pressen på Saddam Hussein förblivit någorlunda intakt, samtidigt som européernas möjligheter att förmå

Washington att bevilja mer tid till FN-inspektörerna ökat.

Vad som nyss hände var i stället att EU nästan helt överlät rollspelets mest impopulära - men i sammanhanget absolut nödvändiga - roll på uncle Sam. Endast om européerna på ett övertygande sätt själva tar ökat ansvar för den militära pressen på den irakiska diktaturen, har EU möjlighet att förmå USA till en mindre arrogant stridslysten och mer förnuftig linje - som likväl avväpnar busen i Bagdad.

Nu kommer ettdera av följande alternativ sannolikt att inträffa.

1) I allra bästa fall: USA ökar pressen därhän att Saddam hoppar av eller avsätts utan att ett skott avlossas. Bushs personliga triumf blir total.

2) Mer sannolikt: USA angriper Irak utan europeisk medverkan, krossar snabbt Saddams krigsmakt och ockuperar därefter landet under en flerårig övergångsperiod till demokrati. Ungefär såsom skedde med Japan efter andra världskrigets slut 1945.

I båda fallen blir USA:s dominans i Mellanöstern total, i samma mån som EU:s globala inflytande minskar ytterligare.

Om Europa inte vill, vågar eller orkar ta reellt ansvar för obehagliga militära ingripanden - Kuwaits befrielse, insatsen på Balkan och nu mot skräckregimen i Bagdad - blir konsekvensen automatiskt att uncle Sam till sist uppenbarar sig som den skjutglade sheriffen som ställer allt tillrätta på sina egna villkor. Är det så vi européer vill ha det?

Likväl är EU/EMU den enda politisk/ekonomiska makten i världen med förutsättningar att i någon mån balansera supermakten USA globalt - miljöpolitiskt, säkerhetspolitiskt och ekonomiskt.

Logiskt sett borde därför Europas mest USA-kritiska grupperingar - vänsterpartier och miljöpartier - också vara de, som allra mest entusiastiskt vurmar för EU och EMU.

Alls icke! I stället har den europeiska vänstern i EU-frågan sällat sig till allsköns konservativa, borgerliga grupperingar på högerkanten, som i globaliseringens tidsålder nostalgerar kring nationalstaten, som överlevt sig själv.

Så även den ärade radikala länskollegan på slaggvarpen i Falun.

Mer läsning

Annons