Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Rysarvalet i Italien

Annons

den 11 april 2006

Oppositionen har nämligen fortfarande ett antal hemläxor att göra. Det går inte att ena dagen uppträda som om alla sakpolitiska frågor har funnit en gemensam lösning i alliansen, när det några dagar senare visar sig att det inte var så mycket bevänt med enigheten.

Väljarna kommer inte att gång på gång köpa Lars Leijonborgs och Maud Olofssons upprepade budskap om att de enskilda partierna också måste ges utrymme till profilering och därmed möjlighet att frondera mot de stora dragen inom ramen för uppgörelsen i alliansen.

Fortfarande finns det ett visst utrymme för enskilda partiutspel. I förvissningen om att de inte har längre livskraft än en eller annan månad kan de accepteras. Men när valrörelsen går in i ett skarpt läge, med start vid Almedalsveckan på Gotland i början av juli, är det en tvingande nödvändighet att de fyra borgerliga partierna ger samma besked. Om inte, kommer oenigheten att utnyttjas maximalt av socialdemokraternas tiotusentals valarbetare runt om i landet. Genomslaget i medierna kommer att bli så kraftfullt att det snart ger resultat i opinionsundersökningarna.

Naturligtvis har varje land sin egen verklighet som leder fram till de valresultat som vi sett i Norge, Tyskland och i går med dramatiken i Italien. Den viktigaste anledningen till ett politiskt maktskifte i ett land är missnöje med den sittande regeringen. Många väljare i Europa tycker det är viktigare att rösta bort en regering än att välja en ny. Agerandet har medverkat till många regeringsskiften med viss instabilitet i systemet, men också till en vitalisering av demokratin.

Hos oss har stabiliteten varit det stora kännetecknet. Socialdemokraterna som det statsbärande partiet under större delen av efterkrigsperioden har onekligen påverkat utvecklingen. Mycket gott har uträttats, exempelkatalogen kan göras lång. Men maktinnehavet har också haft negativa konsekvenser. Det finns inslag av maktfullkomlighet, självgodhet och bristande förmåga att acceptera förändringar, justeringar i systemet, andra än dem som kommer från de egna leden.

Det är mot denna bakgrund som många väljare känner ökad livskraft när de dels studerar allt fler opinionsundersökningar som framhäver alliansens möjligheter, dels får uppleva regimskiften i demokratier som vi har ett nära och gott förhållande till.

Romano Prodis utmaning av premiärminister Silvio Berlusconi i Italien skänker vitalitet också till den svenska valrörelsens möjligheter. Det är nyttigt med ombyte vid makten eller som i Italien åtminstone dramatik kring makten. Både i Sverige och i Italien.

CHRISTER GRUHS

Mer läsning

Annons