Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Rymdminnen från en (j)ordnära varelse

Annons

År 1981 besökte vi Cape Canaveral under en semester. Det var väldigt spännande. I det stora kontrollrummet fanns en ljustavla som räknade ned hur många år, dagar, månader, timmar, minuter och sekunder som återstod till nästa raketuppskjutning.

Vi fick också ta hissen upp till toppen på en raket och skåda in i rymdkapseln. Två dockor i full utrustning gjorde att personer med klaustrofobiska anlag antagligen blev illamående vid blotta åsynen av detta trånga utrymme.

Allt var fascinerande men nog kändes det tryggt att komma ner på jorden igen. Jag tycker inte om att flyga utan betraktar mig i alla fall i det avseendet som en mycket jordnära person.

Men det finns något fascinerande med dessa raketer och givetvis steg jag upp i natt för att se om den mest uppskjutna uppskjutningen äntligen skulle bli av, men det blev den ju inte, som vanligt, förstod jag av kommentarerna.

Det verkar som om alla har glömt att Buzz Aldrin faktiskt var svenskättling och med på den första månresan 1969. Dessutom är väl Fuglesang minst lika mycket norrman som svensk.

Nå, där mitt i natten kom jag att fundera över några episoder med rymdanknytning.

Minns ni hur vi alla under andra halvan av 50-talet samlades under molnfria, mörka höstkvällar för att titta på ryska rymdsputnikar. Lokaltidningen angav klockslaget för hur dags vi skulle blicka ut i rymden. Vi stod där och glodde så ögonen värkte och efter en stund tyckte jag att alla stjärnor och ljuspunkter rörde sig.

Och så skickades den stackars hunden Lajka upp till en säker död. Man kan undra hur Djurens vänner skulle ha agerat om det vore idag.

I april 1961 vann ryssarna kapplöpningen om vilken nation som skulle lyckas få upp första människan i rymden. Juri Gagarin flög ett varv runt jorden och blev Sovjetunionens hjälte. Amerikanerna mäktade inte med sådant på den tiden. De gjorde bara rymdskutt, upp och sedan omedelbart ner.

Några år senare kom Gagarin till Sverige. En kollega till mig, (han var då i 14-årsåldern) ville givetvis se rymdhjälten. Utrustad med sin lådkamera tog han plats på torget och där kom Gagarin. Han passerade så nära att min kollega nästan kunde ta på honom. Den lycklige 14-åringen plåtade och plåtade.

Sedan upptäckte han att linsskyddet suttit på hela fotograferingen. Han blev sedermera skrivande journalist, alltså lite mer ordnära.

Många år senare, i Rio de Janeiro. Esmeralda stod i dörren, oerhört upprörd:

- Kom och titta! Det har blivit kärnvapenkrig och Sovjet har släppt en atombomb över någon stad i USA.

Esmeralda var vår hemhjälp. Hon hade huvudet på skaft, hon kunde läsa och skriva men hade inte gått så många år i skolan.

Jag följde med henne och tittade en stund. Huvudpersonen i filmen ringde just till sin mamma som bodde i en annan stad och det tog mig inte lång stund att konstatera att Esmeralda tittade på en amerikansk långfilm som ju dessutom var dubbad på portugisiska. Jag förklarade för Esmeralda som först var misstrogen men som sedan insåg hur det förhöll sig för att så småningom lysa upp och utbrista:

- Jaha ja, då förstår jag. Dom säger att det en gång var en som landade och gick på månen, men då är naturligtvis inte det heller sant.

KARIN ROSENCRANTZ BERGDAHL SYNPUNKTER? E-POSTA TILL KARIN.ROSENCRANTZ@DALTID.SE

Mer läsning

Annons