Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Rusta för katastrof

Annons

den 12 december2005

Kanske avspeglas detta misstroende också i den undersökning som just gjorts om förtroendet för partiledarna. Fredrik Reinfeldt ligger i topp, följd av Maud Olofsson och Lars Leijonborg. Först på fjärde plats kommer Göran Persson.

Vid lördagskvällens Nobelfestligheter deltog de allihop, liksom utrikesminister Laila Freivalds, och samtliga såg ut att vara på glatt kalashumör. Att katastrofen ständigt kan ligga på lur, och att det således inte finns tillfälle för en regering att någonsin slappna av, bjöd helgen på många bevis för.

Samtidigt som prominenserna från hela världen samlades till Nobelceremoni i Stockholms konserthus drabbades Stockholms innerstad av allvarliga störningar och trafikkaos. Orsaken var demonstrationer med anledning av att det senare på kvällen skulle hållas en numera traditionsenlig högerextremistmarsch i Salem. De tillståndsgivna demonstrationerna skötte sig enligt polisen: värre var det med de vänsterextremister som försökte storma pendeltåg och som gjorde rusningar mot Konserthuset samtidigt som ceremonierna där skulle börja.

Vandaliseringen pågick mitt i julhandeln och aktivisterna spred ut sig så att det stora polisuppbådet hade stora svårigheter att

kontrollera dem. Om ett större antal vansinniga, beväpnade aktivister hade tagit sig in i Konserthuset hade det kunnat få katastrofala följder.

Något senare på kvällen drabbades Stockholm dessutom av ett stort elavbrott, som fortsatte av och till under hela natten.

På söndagsmorgonen vaknade Europa till rapporterna om explosioner i London. En stor bränsledepå hade av oklara skäl exploderat, förstörelsen var omfattande och det var länge osäkert hur många offer händelsen skördat. Vad hade hänt om liknande explosioner ägt rum i Stockholms utkant? Strax efter eller kanske samtidigt som Nobelfestligheterna och de våldsamma demonstrationerna krävde mängder av resurser? Och det stora strömavbrottet dessutom varit ännu större?

Vad skulle hända om sådana explosioner inträffade en vanlig vardag i något av Sveriges mer tättbebyggda områden? Vem skulle ta ledningen, hur väl utarbetade skulle planerna vara, skulle allmänheten känna trygghet och förtroende för insatserna?

Man kan förstås i all oändlighet fantisera på detta vis, om att allehanda hemskheter och katastrofer skulle kunna hända. Men det är just det man måste - det visar katastrofkommissionens förödande kritik om bristande ledning och dålig fantasi hos de människor som ska axla ansvaret när det otänkbara inträffar.

s

HANS LINDQUIST

Mer läsning

Annons