Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Runnberg: Från handlingskraft till bromskloss – därför är Hultqvist offside i försvarsdebatten

/
  • Försvarsminister Peter Hultqvist (S) anländer till Folk och försvars rikskonferens i Dalarna.

Annons

Försvarsminister Peter Hultqvist (S) höll en straffpredikan över sina företrädare Sten Tolgfors (M) och Karin Enström (M), under Folk och försvars rikskonferens i Sälen nyligen.

Hultqvists kritik hade gott fog för sig.

Det är helt riktigt att den dåvarande regeringens försvarspolitik karaktäriserades av en dålig relation mellan departementet och försvarsmakten, en felbedömning av Rysslands utveckling, en personalreform som genomfördes utan någon utsikt att faktiskt fungera samt en omotiverat självsäker attityd från statsråden.

Det var plågsamt att höra den skönmålning som Tolgfors och Enström hade som politisk strategi.

Ett halvår efter Hultqvists tillträde träffade jag förra MP-politikern Annika Nordgren Christensen, numera ledande försvarsdebattör och statlig utredare av försvarets personalförsörjning, som beskrev varför Hultqvist redan som oppositionspolitiker skaffade sig en stark ställning och blev uppskattad i alla läger.

Hultqvist satte punkt för det arroganta skönmålandet och började tala klarspråk om försvarets nuläge, mycket välbehövligt efter att dåvarande ÖB redan för fyra år sedan var öppen med att Sverige i praktiken har ett enveckasförsvar.

Hultqvist rekryterade snabbt Jan Salestrand som sin statssekreterare, och genom att välja landets näst högste general, förbättrades relationen mellan regeringen och försvarsmakten i ett slag.

Hultqvist gjorde också ett nummer av att han hade ett förflutet som kommunalråd, och därmed var en politiker som stod för trygghet, samarbete samt var inställd på praktiska lösningar. Han var väl inläst på detaljer.

Men säg den politiska lycka som varar!

Utvecklingen har nu sprungit ifrån den politiska position som Hultqvist hållit fast vid. Hultqvist framställde sig som den försvarspolitiker som verkligen hade tumme med det njugga finansdepartementet och att han till skillnad från företrädarna skulle få förståelse för behov och prislappar.

Nordgren Christensen konstaterade att Hultqvist skaffat sig hög fallhöjd och bedrev ett högt spel i förhållande till finansminister Magdalena Andersson.

Nordgren Christensen konstaterade också att få vet hur långt inne i detaljer i försvarsmaktens planering som finansdepartementet faktiskt är.

Det är möjligt att Hultqvist starka ställning börjat erodera. Han har i alla fall inte kunnat leverera i enlighet med de förväntningar han själv byggt upp.

Nu är det andra partier som går på offensiven när det gäller försvarspolitiken och alliansen har i grunden gjort upp med synen som statsminister Fredrik Reinfeldt lanserade - att försvaret är "ett särintresse".

Nu är det Hultqvist som är bromsklossen och som beskriver oppositionen som politiker som söker snabba politiska poänger, skriver dåligt förankrade debattinlägg och ägnar sig åt "försök att lägga sig högst" i nya anslag.

"Jag kommer inte att medverka i någon auktion. Bara så ni vet!" sade Hultqvist i Sälen.

När han lade till att det närmast är ett svek mot Sverige att av partitaktiska skäl vilja höja försvarsanslagen, eftersom landets "antagonister" då kan peka på hur splittrat landet är (!) förstår man att Hultqvist har en känsla av att stå på lerfötter.

Han kommer inte att kunna stoppa försvarsdebatten.

Den ständigt lanserade bilden av sig själv som den handfaste kommunpolitikern från Borlänge, en man som går att lita på, håller på att vändas emot honom.

Försvarsutskottets tyngsta oppositionspolitiker från C och M konstaterade att de också varit kommunalråd, medan ordföranden Allan Widman (L) drev med Hultqvist och framhöll att han för sin del minsann varit suppleant i gatunämnden i sin hemkommun.

Om man bortser från de oblyga försöken att göra vitt till svart, att få det till att de som vill stärka försvaret gynnar Sveriges "antagonister" och vilja lägga locket på i försvarsdebatten, så fanns det många välgörande besked från Hultqvist i hans stora anförande.

Hultqvist var tydlig med att säkerhetsläget fortsätter att försämras och att den transatlantiska länkens betydelse fortsätter att vara avgörande för svensk säkerhet.

Den ryska utrikespolitiken har sökt sig tillbaka till Kalla krigets hållning att det är legitimt för Ryssland att betrakta grannländer och särskilt tidigare sovjetrepubliker som en del av Rysslands intressesfär - en hållning som är oacceptabel för Sverige som vill se en fortsatt internationell säkerhetsordning byggd på länders enskilda suveränitet.

Ryssland upprustar kraftigt och har skaffat sig nya baser och ny militär kapacitet. Kärnvapenkapaciteten framhålls i utrikes- och säkerhetspolitiken på ett hotfullt sätt.

Hybridkrigföring har utvecklats dramatiskt och exempelvis i fråga om den politiska processen som ledde till värdlandsavtalet med Nato, gjorde Ryssland hanfasta insatser för att infiltrera fredsrörelsen och påverka utfallet.

"Vi ska inte se på Ryssland med naivitet och önsketänkande", framhöll Hultqvist, vilket var utmärkt.

Men totalt sett har ändå försvarsdebatten sprungit ifrån bromsklossen Peter Hultqvist.

Mer läsning

Annons