Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Rött missnöje med Sahlin

/

Annons

Arbetarrörelsens socialistiska traditioner är för länge sedan akterseglade av verkligheten. Socialdemokratisk regeringspolitik skiljer sig allt mindre från borgerlig. Det handlar i båda fallen om varianter av socialliberal realpolitik. Den politiska scenens aktörer byts emellanåt ut efter valen, men själva pjäsen förblir i stort sett densamma.

I socialdemokratins medlemsskara finns åtskilliga idealister, som på fullt allvar tror på vänstersocialismens pånyttfödelse. När socialdemokratin regerar ligger den här gruppen lågt av lojalitet och respekt för partiledningens auktoritet. När partistyret däremot har förlorat såväl regeringsmakt som auktoritet efter ett formidabelt valnederlag, lever kritiken upp.

Mona Sahlin har hittills övervägande nonchalerat den interna kritiken och mest presenterat politiskt allmängods. Tidigare i år angav hon följande tre huvudfrågor för oppositionen mot regeringen Reinfeldt: Likställda äktenskap oavsett kön, stopp för utförsäljningen av hyreslägenheter, massiv utbyggnad av vindkraften.

Viktiga sakfrågor förvisso, men knappast de blockskiljande stridsfrågor partivänstern drömmer om, (med spörsmålet om hyreslägenheternas utförsäljning som möjligt undantag). Västerbottens Folkblad konstaterar att "socialdemokratins partiledare har med den här rankningen väckt ilska och förundran" och att en och annan partikamrat "undrar vad Sahlin håller på med". Tidningen kräver att färdriktningen görs tydlig.

Även EU-negativismen inom rörelsen blommar upp efter att ha hållits nedtryckt under epoken Persson. Östrans (s) ledarsida ondgör sig över "socialdemokratins fullständiga kapitulation inför kravet på en kritisk granskning och undantag för Sverige på viktiga punkter som Danmark och England fått igenom till exempel mot EMU-anslutning, där en svensk majoritet sade nej. En mild domedagsprofetia avrundar förkunnelsen:

"Är Mona Sahlin-strategin tiga ihjäl den omstylade EU-grundlagen kan EU-valet 2009 bli en värre katastrof än tidigare EU-val och en stjärnsmäll, som hon inte överlever."

Dock - med nuvarande superba opinionssiffror kan Mona Sahlin ta lätt på den inre kritiken. Publika framgångar förlåter det mesta i politiken. Motståndarens impopularitet är bästa bundsförvanten. Fjolårets valutgång må tjäna som exempel. Väljarna röstade mer mot Persson än för Reinfeldt.

Vänsteroppositionen inom rörelsen är inte representativ för s-väljarna och har inte varit det på mycket länge. Den här gruppen kan emellertid utöva avsevärd oppositionell makt vid rådslag och framförallt partikongresser. Särskilt när partiet befinner sig i opposition.

Huruvida Mona Sahlin äger den för varje Sap-ordförande absolut nödvändiga förmågan att "tygla kongressen" återstår att se. Även Olof Palme hade problem härvidlag. Mest känt är fallet från 80-talets början, då en svårt vänstervriden Sap-kongress i strid mot partiledningens uttalade vilja, trumfade igenom beslutet om de svenska bankernas socialisering. Nåväl, de socialdemokratiska partiledningarna har - åtminstone hittills - talangfullt och framgångsrikt nonchalerat det förargliga kongressbeslutet.

Mer läsning

Annons