Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ros och maskros

Annons

Vad som skett i Tyskland kan för all del inträffa även här. Där tog det luttrade miljöpartiet, "de gröna", itu på skarpen med sina mer vildvuxna flumgrupper, fundamentalisterna benämnda. De gröna har därefter samregerat förvånansvärt bra med sossarna.

I Sverige förefaller emellertid risken överhängande att såväl energipolitik som tillväxtutveckling går i baklås med en sådan rödgrön regeringskombination. Men osvuret är bäst.

Sossarnas dilemma i regeringsfrågan ser i grunden ut så här:

Formellt ideologiskt är SAP ett socialistiskt parti. I sin faktiska, inte sällan framgångsrika, regeringspolitik har emellertid partiet övervägande agerat socialliberalt i stället för socialistiskt med tilltagande inriktning på ekonomisk tillväxt.

Kommunisterna, nuvarande vänsterpartiet, agerar av hävd stödparti åt sossarna i riksdagen. Med dem samregerade SAP icke. Inte ens efter andra världskriget, då kommunisterna oförskyllt hamnat på segrarsidan, haft valframgångar och högljutt krävde "en svensk folkfrontsregering" bestående av sossar och kommunister, ville s-ledningen inlåta sig på regelrätt regeringssamverkan.

Två viktiga aspekter avgjorde saken. Först och främst Sovjetdiktaturen men även planekonomin.

Det svenska kommunistpartiets starka beroende av och underdåniga medverkan i Sovjetdiktaturens groteska Stalinkult gjorde socialdemokratisk regeringssamverkan med kommunisterna politiskt omöjlig.

Vad planekonomin beträffade, stod det redan på 30-talet klart att SAP - sitt officiella partiprogram och vissa retoriska rökridåer av motsatt andemening till trots - inte alls hade för avsikt att socialisera produktionen och genomföra planekonomi.

I sin faktiska regeringspolitik har socialdemokratin genomgående haft mer gemensamt med mittenpartier som centern och folkpartiet, ofta även med moderaterna, än med sitt traditionella stödparti till vänster.

Genom att skickligt spela ut klasskampsmotivet, högerspöket och kommunisternas/vänsterpartiets därav betingade rädsla för att "släppa fram en borgarregering" har socialdemokratiska minoritetsregeringar oftast vid voteringsdags lyckats utverka det önskade stödet från v i riksdagen utan nämnvärda motprestationer.

I och med Högforsalliansens uppkomst försvann socialdemokratins möjligheter till förnyad samverkan med centern eller något annat mittenparti för lång tid framåt.

Göran Perssons regeringsinvit nyss till miljöpartiet retade gallfeber på vänsterpartiet, som omedelbart hissade pestflagg. Där försvann den bundsförvanten.

Nu försöker Persson göra bästa möjliga av situationen och ännu kraftigare attackera kommunistiske Lars Ohly för att plocka så många röster som möjligt på den kanten eller åtminstone avhålla missnöjda s-väljare från att vänsterrösta.

Kanske pressar Persson sin forna bundsförvant under riksdagströskelns fyra procent i nästa val. Vänsterpartiet förefaller extremt sårbart i efterdyningarna av Uppdrag gransknings avslöjanden.

Mer läsning

Annons