Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Riksdagen skrotar kungahuset?

Annons

Republikanerna har naturligtvis fullständigt rätt, då de påpekar att monarkin är teoretiskt oförenlig med demokratins huvudprincip. Ärvda statliga ämbeten hör inte hemma i demokratin. Monarkin är en feodal kvarleva.

Varför är då samtliga riksdagspartier med undantag för vänsterpartiet uppenbart ointresserade av att avskaffa kungamakten och införa republik?

Svaret är mycket enkelt. En förkrossande väljarmajoritet misstänks gilla kungahuset och vilja behålla monarkin.

Här döljer sig en försmädlig paradox.

Republikanerna fördömer - helt riktigt - kungadömet som principiellt odemokratiskt.

Parlamentarisk demokrati bygger på folkviljan. Men om folkmajoriteten vill behålla monarkin då? Är det då obetingat demokratiskt av riksdagen att förverkliga republiken?

Allt hänger i praktiken på kungafamiljens förmåga att - givetvis med medias benägna bistånd - bevara populariteten. Även starkt republikanska tidningar, Aftonbladet t ex, som på ledarplats vältaligt förespråkar republik, ägnar icke desto mindre kungafamiljen all tänkbar smickrande uppmärksamhet på reportageplats. Helt enkelt därför att läsarmajoriteten vill ha det så.

Om bara kung Carl Gustaf aktar sig för ytterligare verbala plumpar i protokollet, som uppenbarligen retar många, torde monarkins framtid te sig säker under överskådlig framtid.

Förhållandet understryker, vad vi emellanåt brukar påpeka här i ledarspalten - politiska partier (liksom tidningsledare) är klena opinionsbildare.

Trots att det i särklass största republikanska partiet - socialdemokraterna - innehaft regeringsmakten sensationellt länge, har det inte i nämnvärd grad lyckats övertyga väljarna om republikens välsignelser. SAP har dock hela tiden haft republikkravet inskrivet i partiprogrammet (tillsammans med socialismens införande, kapitalismens avskaffande och lite andra ideologiska småsaker).

En partipolitiskt obunden förening för monarkins hädanfärd och republikens införande verkar sedan länge i landet. Republikanska föreningen har alltid mer haft karaktären av sekt än folkrörelse och gör på det hela taget föga väsen av sig. Utger läsvärda tidskriften "Republikanen" (kan uppsökas på Internet).

Ordföranden heter Birgitta Ohlsson, nyss ordförande i Liberala Ungdomsförbundet, luf. I Republikanens spalter anklagar hon folkpartiet för feghet i republikfrågan - och förbiser möjligen det faktum att en stadig majoritet av folkpartiets riksdagsledamöter faktiskt vill ha monarki (enligt enkäten).

Tungt vägande rationalistiska argument för monarkin finns knappast. De försvann med salig Hegels lära om staten.

Dock torde flertalet partier - inklusive SAP - räkna väljaropinionen som en faktor, vilken kräver kvalificerat rationell hantering. Partier begår ogärna politiskt självmord. Särskilt inte i symbolfrågor utan nämnvärd praktisk betydelse. Som republikfrågan.

Nå, var står då tidningen själv i monarkifrågan, sedan den frankt förnekat existensen av rationella argument för kungamaktens bevarande?

Jo, vi har respekt för en folkkär, historisk tradition, som därtill fungerar formidabelt festivitetsförhöjande i officiella sammanhang.

Att i Stockholms konserthus motta diplom och medalj från ett alldeles äkta kungligt majestät upplevs av flertalet nobelpristagare som någonting alldeles extra festligt. Särskilt nobelpristagare från republikanska stater tycks omfattas av entusiasmen.

En sådan historisk relikt ser vi - helt känslomässigt - som ett avsevärt nationellt värde. Republikanismens idoga och tankeskarpa teoretiker må sedan säga vad de behagar. Allt är inte politisk teori här i världen.

Våra läsare har säkert ytterligare synpunkter i ämnet. Hör av er!

Mer läsning

Annons