Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Revolutionen är död

/

Annons

Samma dag som Lars Ohly (V) dansade sin sista Nobelmiddagsdans som partiledare, kom beskedet att Vänsterpartiets valberedning föreslagit den förhandstippade favoriten Jonas Sjöstedt som partiledare. Han blir med största sannolikhet vald under kongressen i januari, även om Rosanna Dinamarca och Ulla Andersson står fast vid sina kandidaturer. Det finns också utrymme för att förslaget om ett delat ledarskap, i stil med språkrörsmodellen hos Miljöpartiet, röstas igenom.

De som gillar Sjöstedt beskriver honom som intellektuell, resonerade och lyssnande. Många vänsteranhängare är trötta på Ohlys översittarstil, som dragit ner partiet farligt nära fyraprocentsspärren. En del drömmer sig tillbaka till valresultatet 1998, då Gudrun Schymans framgångsrika ledarskap kammade hem tolv procent av väljarnas röster. I dag kämpar partiet med låga opinionssiffror; i den senaste SCB-undersökning fick V 5,2 procent

Det är möjligt att Sjöstedt kan lyfta Vänstern. Men det är svårt att se att partiet kommer att nå några högre höjder i sin ensamhet på vänsterflanken. I Europa och Sverige blåser motvind för den röda ideologin, samtidigt som konkurrensen från höger-mitten-partierna är starkare än någonsin. Vänsterns rop på avreglering, högre skatt och sextimmars arbetsdag är hopplöst förlegade politiska idéer.

Sjöstedts strategi är att Vänsterpartiet nästa gång bör gå till val i ett samlat rödgrönt regeringsalternativ för att ha en chans att vinna. Men samtidigt anser kritiker till en sådan tanke att V ska gå sin egen väg, mycket på grund av att S kan bli ett sjunkande skepp. Dessutom blickar Miljöpartiet högerut, ett utökat samarbete med Moderaterna är inte omöjligt. Att återigen ge sig på att försöka bilda en rödgrön allians är dödfött.

Sjöstedt påstås vara en pragmatiker, som inte duckar för att berömma Moderaterna för sitt arbete med att förändra sin image. Att göra politik relevant för tiden vi lever i krävs för att locka röster, det gäller såväl blå som röda partier. Tiden då väljarna förfördes av en agitator som levererar stora ord om kamp och ideologi är för länge sedan förbi, det är S-ledaren Håkan Juholt ett levande exempel på.

Mer läsning

Annons