Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Reinfeldt som miljöguru

Annons

Vi förstår den gröna vreden. År ut och år in har de gröna ärligt och uppriktigt varnat för växthuseffekten inför övervägande döva väljaröron. Så, när frågan plötsligt får sitt enorma genombrott och miljöpartiet förväntar sig skördetid, har den moderate statsministern oförsyntheten att knycka ämnet och göra det till sitt. Moderaterna, som tidigare struntat blankt i miljöfrågorna. Otack är världens lön.

Att i rätt ögonblick kapa och ta över motståndarlägrets bästa frågor tillhör partipolitikens taktiska bravurnummer och mästarprov. Miljöpartister, sossar och vänsterpartister kontrar nu med att utmåla statsministern som icke trovärdig i rollen som miljökämpe. Miljöaposteln Reinfeldt lär inte norpa särskilt många stamväljare från vänsterblocket. Vad han däremot kan göra är att förmå många av växthuseffekt och domedagsprofetior uppskrämda mittenväljare att rösta borgerligt även i nästa valrörelse. Den gruppen avgör valet.

Med guvernör Schwarszeneggers benägna bistånd omnämns Reinfeldt nu internationellt som framstående statsman och miljöpolitiker. Traditionellt sinnade gammelmoderater, som i grunden ogillar sitt partis nya profilering, lär ligga lågt med kritiken. Dels för att inte skada alliansregeringen. Dels för att framgång förlåter det mesta i politiken.

Hur trovärdig är Reinfeldt som miljökämpe? Frågan är faktiskt irrelevant. Avgörande är hur skickligt han och alliansregeringen hanterar miljöpolitiken framöver. Resultaten, inte avsikterna, räknas. Sinnelagsetik hör inte hemma i politiken. Amerikanske politikern Al Gores lidelsefulla engagemang mot växthuseffekten är knappast alltigenom besjälat av osjälvisk idealitet. Icke desto mindre har hans utspel med en slagkraftig och skakande film om miljöhotet väckt större opinioner än någonsin miljörörelsens alla utspel och aktioner. Plötsligt var tiden _ eller rättare sagt väljaropinionen_ mogen för miljöpolitik.

Förmodligen har Reinfeldt siktet inställt på EU-toppmötet 2009, då Sverige åter är ordförandeland. Då kan den svenske statsministern hyllas som internationellt tongivande miljöpolitiker, medan det rödgröna oppositionsblocket hamnar helt i skymundan. Riksdagsvalet infaller nästföljande år.

Kan det i EU-frågan illa spruckna vänsterblocket överhuvudtaget presentera en samfälld miljöpolitik i den stunden. Både miljöpartiet och vänsterpartiet kräver fortfarande att Sverige lämnar EU.

Kärnkraften är ett annat spörsmål med farligt stor sprängkraft för vänsterblocket i växthuseffektens tidevarv. Minskat bruk av kol och olja förutsätter under överskådlig framtid bibehållen _ eller rentav utbyggd _ kärnkraft. Vilket sossarnas båda stödpartier inte vill gå med på.

Såväl hos vänster- som miljöpartiet finns starka, "fundamentalistiska" krafter, som gör sitt bästa för att förvandla sina respektive partier till sekter utanför politiken. I denna sekterism har regeringen Reinfeldt en inofficiell och omedveten, men sällsamt trogen bundsförvant.

Folk med fixa idéer har alltid varit en tillgång i politiken. Frågan är bara för vilken sida.

Hans Lindquist

Mer läsning

Annons