Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Rättsäkerhetens dilemma

Annons

Hans Lindquist skriver i sin ledare den 24 juli under rubriken "Varning för pedofilpanik "att "[i] vissa sammanhang måste skyddsaspekten alltid inkräkta på rättssäkerheten. Den som dömts för spioneri, terrorism eller vissa grova vålds- eller vapenbrott kan inte anställas eller förbli anställd inom polis eller försvar. Här ges ingen andra chans. Även den, som inte överbevisats om brott, men som umgås i kriminella kretsar brukar betraktas som en säkerhetsrisk. Likaså den, som torgför extremt författningsvidriga åsikter och/eller är medlem i samhällsomstörtande organisationer på yttersta höger- eller vänsterkanten."

Gott så. Men när han skriver att "minderårigas säkerhet är också viktig [...] kravet på kontroll i brottsregistret bör emellertid modifieras", startar hans logiska tankevurpa.

Hans Lindquist vill att kontrollen enbart ska gälla fällande domar för pedofilirelaterade brott, och säger vidare att brott äldre än fem år inte bör "redovisas annat än vid återfall [sic!]". Med uttryck som detta visar Hans Lindquist att kunskapen han besitter på området är inadekvat. Ty det förefaller sig så att pedofiler är ett ytterst svårbehandlat klientel, något forskningen visat gång på gång och som knappast ifrågasätts av seriösa forskare. Prognosen att en pedofil ska bli frisk är med andra ord allt annat än hoppfull.

Enligt Sveriges rikes lag ska det tas hänsyn till vad barnens bästa kräver, och vi ratificerade FN:s konvention om barns rättigheter 1990, som ett av de första länderna i världen. Det rimmar illa, de jure, att inte löpa linan ut för att skydda dessa barn från presumtiva sexual- och återfallsförbrytare, när vi äntligen har möjligheten att städa upp i dessa träsk.

Varför tycker Hans Lindquist att en tidigare dömd förbrytare efter avtjänat straff (+ fem år), ska ges företräde i jämförelse med ett oskyldigt barn, vad gäller rättssäkerhet? Varför ska dessa människor vara värda en "andra chans" när det finns andra grupper, som nämns ovan, inte är det? Vari ligger den förmildrande omständigheten?

Vem bär skulden, när det första återfallet sker inom ramen för scoutrörelsen, och som kunde ha förhindrats om vi istället valt att prioritera "skyddsaspekten" före "rättssäkerheten" i Hans Lindquist värld?

ANDREAS SANDMARK

är socionom, som tidigare arbetat som barn- och ungdomsutredare på socialtjänsten i Falun.

Svar direkt:

Andreas Sandmarks resonemang är alltför kategoriskt. För alla typer av brott finns en viss återfallsrisk. Vem bär ansvaret? En förbättring i den här speciella frågan kan vara att sådana pedofiler, som bedöms psykiskt sjuka, inte döms till straff utan adekvat vård, eventuellt sluten vård med särskild utskrivningsprövning, och då självklart inte kan komma ifråga för de ledaranställningar, som diskussionen gäller, så länge de är farliga. Prognosen är som Andreas Sandmark påpekar dålig. Man samtliga fall av sex med minderåriga är knappast av den arten. En häxjakt på pedofiler - äkta och förmenta - är inte önskvärd.

Den aktuella ledarartikeln förespråkar en avvägning just mellan rättssäkerhet och skyddsaspekt. Någonstans måste gränsen sättas. Om detta handlar rimligtvis den fortfarande eventuella, statliga utredning i ämnet, som svenska scoutförbundet begärt.

HANS LINDQUIST (ledarskribent)

Mer läsning

Annons