Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Rätt och fel i familjepolitiken

Annons

Oförmågan att komma överens i denna viktiga fråga slår hårt mot förtroendet för de borgerliga. Dessutom är tajmingen mindre bra.

Socialdemokraterna ser ut att röra sig mot rimligare nivåer i opinionsmätningarna och förhållandet mellan blocken har jämnats ut. Det är som upplagt för en borgerlig offensiv i syfte att presentera ett trovärdigt alternativ till den sittande regeringen. De borgerliga gör dock precis tvärtom.

I ett läge då de har bollen väljer de att göra ett praktfullt självmål. Har man offentliggjort en förhandling gäller det att leda den fram till en överenskommelse.

Det är ingen hemlighet att det finns stora skillnader mellan partiernas familjepolitiska synsätt. Folkpartiet har traditionellt stått nära socialdemokraterna i frågan. Man har betonat jämställdheten och arbetslinjen. Enligt denna syn är familjepolitikens syfte att göra det lättare för småbarnsföräldrar, och särskilt kvinnor, att förvärvsarbeta. Kontantersättning kan då aldrig ses som något alternativ till barnomsorg.

Moderater och främst kristdemokrater har haft en avog inställning till daghem och i stället velat möjliggöra för föräldrarna att vara hemma med barnen under längre tid. Jämställdhet har ingenting att göra med familjepolitik, har varit dessa partiers inställning.

Maxtaxan borde egentligen tilltala folkpartiet. Inte minst då den ligger nära det egna gamla kravet på enhetstaxa. Folkpartiet valde dock att motsätta sig maxtaxan i 1998-års valrörelse. Det var främst en reaktion mot socialdemokraternas uppenbara valtaktik bakom förslaget. Det och strävan efter borgerlig enighet har gjort att folkpartiets familjepolitik har närmat sig de andra icke-socialistiska partiernas.

Maxtaxans utformning har många brister. Dess begränsning till de offentliga formerna för barnomsorg är fel. Det ligger också en viss sanning i kritiken om underfinansiering.

Från liberala utgångspunkter är dock inriktningen rätt. Man minskar de ekonomiska marginaleffekterna och gör det lönsamt för föräldrarna att arbeta mer. Någon ren subvention är det inte eftersom skattekraften ökar. Sådana effekter borde tilltala borgerligheten som alltid talar om att det måste löna sig att arbeta.

Alf Svenssons tal om att omfattande kontantstöd till familjerna bör vara ett självklart inslag i en icke-socialistisk familjepolitik är fel väg. Kan en borgerlig politik verkligen gå ut på att öka graden av bidragsförsörjning i samhället och därmed knyta familjernas ekonomi ännu hårdare till statskassan? Detta om något är socialism.

Mer läsning

Annons