Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Post Scriptum: Grönköping 100 år!

Annons

Med mottot "förebygg höstdepressionen" 100-årsjubilerar Grönköpings Veckoblad i helgen. Det sker med särskilda "humordagar" på Nordiska Museet i kungliga huvudkommunen.

Falu Kurirens politiska redaktion gratulerar sin åtta år yngre presskollega, diffust lokaliserad någonstans i terrängen mellan Hjo och Skövde i Västergötland. Alltsedan 1902 har Grönköpings Veckoblad underfundigt kommenterat politiken i konungariket Sverige.

På vårdhemmet Lunden i Falun sitter före detta kommunalrådet Bertil Helldin, c, som konvalescent. Ett skadat muskelfäste i ena benet förhindrar fysiskt hans jubileumsnärvaro i Stockholm. Bertil Helldin är en av Sveriges främsta kännare av (det "månatligen utkommande") veckobladet och innehar landets säkert största privatsamling grönköpingsmaterial. Veckobladets samtliga nummer finns liksom årsböcker, diktsamlingar och andra special-

utgåvor samt skrifter och tidningsartiklar (förhoppningsvis snart även denna) om det berömda bladet. Den litteraturhistoriska forskningen tar nämligen skämttidningen på utomordentligt allvar, varför samlingen bör vara vetenskapligt intressant.

- Flera litterära kanoner - exempelvis Gunnar Ekelöf - har genom åren framträtt med egna (mycket) dikter och höggradigt medvetna ädelpekoral i Veckobladet, avslöjar Bertil Helldin.

När, var och hur kom du i kontakt med Veckobladet?

- I början på 1940-talet. Jag var i 20-årsåldern och roades av tidningens muntra drift med politiken och dess sätt att "misshandla svenska språket på ett intelligent sätt".

Som lärare på lantbruksförbundets (nuvarande LRF) folkhögskola Sånga Säby blev det en vana att läsa veckobladet under bussresorna från Kungsholmen i Stockholm ut till skolan. Jag började leta äldre tidningsnummer och årsböcker på antikvariaten och grundlade min samling.

Har Grönköping fler anknytningar till Falun och Dalarna än du?

- Dåvarande civilförsvarsdirektören Hans Backlund begick under många år reservlöjtnanten Nappe (Napoleon) Johnssons militära betraktelser i bladet. Med påföljd att folk i arméhögkvarteret undrade hur i allsindar Grönköpings Veckoblad kunde vara så välinformerat om försvarsangelägenheter - inklusive sådana som bladet absolut inte borde känna till.

I Vikarbyn utanför Rättvik finns för övrigt trägne Veckobladsmedarbetaren Rolf Christerson, som moderniserat och enligt tidens krav utvidgat Grönköpings muntra persongalleri med bland annat en kommunal informationssekreterare.

Är Grönköpingshumorn svår?

- För somliga. Jag minns hur jag en gång för längesen inbjöds att berätta om Grönköping hos dåvarande Högerpartiets kvinnoförbund. Jag läste upp ett avsnitt, där stadens duktiga mässingsoktett övade framförandet av "Adamssons julsång". Efter mötet framkom en dam, som tackade för det intressanta föredraget om den för henne dittills obekanta staden, samt upplyste mig om att det heter "Adams julsång".

Humor är svårt.

Vad vill Du göra med Din stora Grönköpingssamling på 7-8 hyllmeter?

- Jag är 82 år och skulle gärna se att samlingen inte skingras utan hamnar på ett och samma ställe. Konstruktiva förslag i ämnet emotses med tacksam förväntan.

Hade Du som kommunalråd någon politisk glädje av skämttidningen?

- Tja, jag hade ju mina duster med Falu Kuriren och andra tidningar i länet. Med modest skadeglädje kunde jag emellanåt konstatera hur artiklar ur FK och andra dalatidningar citerades i Veckobladets spalt "pressgrannar" (dit läsarna sänder in klipp med gramatiska grodor och stilistiska fadäser ur svensk dagspress).

Kommunalrådet emeritus ler underfundigt och avslutar intervjun.

HANS LINDQUIST

Mer läsning

Annons