Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Plötsligt utspel i pensionsfrågan

/

Annons

Vad som är självklart inom ett familjeföretag, är fortfarande en kättersk tanke för mer monarkistiska kretsar. Regerande kungligheter förutsätts regera intill döddagar oavsett skick och falla på sin post. I fornstora dar fanns varken frågan eller lagstadgad pensionsålder. Frekventa fälttåg, skral sjukvård samt lastbar livsföring befrämjade en snabb tronföljd. Gustav II Adolf, Karl X Gustav, Karl XI, Karl XII och Karl XV dog således samtliga relativt unga.

Nu har Expressen som sagt aktualiserat pensionsfrågan. I jämlikhetens stamort på jorden måste självklart även majestätet erbjudas samma favörer som sina undersåtar. Många befarar emellertid att trivial pensionering vid 65 eller senast 67 års ålder skulle förta merparten av monarkins mystik. Populariteten tenderar ju att tillta med nära nog kvadraten på majestätets ålder. Gustav V och Gustav VI Adolf som båda nådde 90-årsåldern, var således synnerligen folkkära, åldersskröpligheten till trots.

Sant salomoniskt vore att införa titeln "konung emeritus" med rätt att som pensionär efter behag närvara vid mer högstämda, statsceremoniella tillfällen.

HANS LINDQUIST

(snart "murvel emeritus")

Mer läsning

Annons