Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Petter Bergner: Föregå med gott exempel i stället för att tvinga barnen att röra sig

Annons

Ungarna sitter för mycket bakom sina skärmar. I stället för att bygga koja tittar de på det svärande kändisparet Jocke och Jonnas Youtube-kanal, och i stället för att spela landhockey på kvarteret ordnar de LAN. Nog var det bättre förr, på ens egen tid, eller möjligen ännu tidigare. Hå hå ja ja!

Två kvinnor fikar och använder sina mobiler under tiden, när de kanske i stället borde ha utövat fysisk aktivitet.

Diskussionen om barns och ungdomars vanor och brist på fysisk aktivitet fick under onsdagen nytt bränsle, när Dagens Nyheter publicerade en debattartikel där två forskare efterlyser åtgärder för att få barnen att röra sig mer. För att förebygga de hälsorisker som fysisk inaktivitet obestridligen medför, förordar forskarna en rad åtgärder. Många av dessa är uppenbart vettiga, men som så ofta när barns vanor ska förändras finns det även ett element av tvång och frihetsinskränkningar med i bilden. Barnen ska tvingas att vara ute och de ska tvingas bort från mobilerna på rasterna, detta trots att en viktig del av umgänget – för såväl vuxna som barn – har flyttat över till den digitala miljön.

Jag gissar att många vuxna skulle reagera ganska negativt om en sådan hurtighetsregim infördes på deras arbetsplats. Om chefen plötsligt sa "Nu är det lunchpaus och då måste vi alla ut i regnet och leka under hökens vingar kom, och all telefonanvändning är förbjuden!", skulle vi troligtvis göra motstånd.

Även vuxna är för stillasittande.

Likväl tycks det vara relativt vanligt att vuxna söker sig till liknande tvingande åtgärder även på hemmaplan. Man förmanar, begränsar och reglerar, för det känns ansvarfullt att göra just detta.

Men hur duktiga är vi egentligen på att föregå med gott exempel? Om vi vuxna rör oss, och visar att fysisk aktivitet är något som går av bara farten, finns det ett positivt mönster att följa. Om vi själva lägger undan elektroniken i lämplig utsträckning, blir det givetvis lättare att lära andra att hitta sina egna gränser, där en sund balans mellan olika behov uppstår.

Själv har jag under innevarande år genomfört två halvmesyrer till träningspass, och skärmtiden har varit synnerligen omfattande. Denna stötande låga ambitionsnivå är givetvis inget att skryta med, men jag har åtminstone valt den själv.

Man kan med rätta fråga sig vilken rätt sådana som jag egentligen har att kräva att andra ska ut och röra sig. Förmodligen är den ganska liten, och därför måste förändringsprocessen kanske snarare starta hos oss själva.

Mer läsning

Annons