Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Peter Santesson: Politisk kontinentaldrift pågår – men varför skulle det nödvändigtvis vara dåligt?

Annons
Krönikören Peter Santesson är liberal skribent, fil. dr i statsvetenskap och opinionschef på Demoskop.

När jag satt där framför partiledardebatten i Agenda för en dryg vecka sedan började jag plötsligt tänka på statsvetaren Francis Fukuyama. Kommer ni ihåg honom? Nu är det snart 30 år sedan han skrev artikeln som han sen dess alltid blivit förknippad med. "Är historien slut?", frågade han sig. The End of History?

Muren hade just fallit och den västerländska liberala demokratin var den enda livskraftiga idén. Tre år senare hade han hunnit utvidga artikeln till en bok där han rent av plockade bort frågetecknet.

Efteråt fnös många åt Fukuyama, men i själva verket trodde vi precis samma sak om Sverige. Vi inbillade oss att vi var färdiga med stöket. Inte att det var slut på historien, men på politiken. Nu är den tillbaka igen.

Fukuyama blev gravt missförstådd. Hans resonemang var egentligen mycket sofistikerat och givetvis trodde han inte att det aldrig mer skulle inträffa historiska händelser. Det han menade var att den moderna västerländska demokratin har en leveransförmåga och ett slags unik inre stabilitet som gör att samhällen som en gång nått dit kommer att slå rot.

Men slut på svensk politik? Det tycks mig finnas ett paradoxalt drag i svensk politisk kultur.

Å ena sidan fäster vi väldigt stor vikt vid demokratins procedurer, men samtidigt avskyr och fruktar vi politik. Demokrati är fint, politik är fult. Högt valdeltagande ses som ytterst centralt, men om den valda riksdagen däremot kan utöva reellt inflytande över regeringen uppfattas det som kaotiskt, nervöst, svagt och som ”spel”. Demokratins procedurer står för ordning, jämlikhet och förutsägbarhet. Politik står för konflikter med oförutsägbara resultat.

Och tendensen att försöka få bort ”politiken” från den svenska demokratin är ungefär lika gammal som Fukuyamas idé om historiens slut. När 90-talskrisen drabbade Sverige fick det vara sluttjafsat. Nu skulle regelverk styra statsbudgeten, pensionerna, lönebildningen och penningpolitiken. Den nya blockpolitiken gav en liknande ordning och struktur på partipolitiken.

Men nu försvinner riktmärkena. Inför tv-publiken försöker partiledaren för det största oppositionspartiet förmå ärkerivalen att göra upp i invandringsfrågan, helt utanför regeringssamarbetenas och partiblockens gränser. Va!? Gör de det på egen hand är det slut med Alliansen, hotar Jan Björklund.

Politisk kontinentaldrift pågår. Demoskops tittarmätning visade att Annie Lööf gick bättre hem hos rödgröna väljare än vad språkröret Isabella Lövin gjorde. Samtidigt gick Jimmie Åkesson bättre hem hos alliansväljare än vad Björklund och Ebba Busch Thor gjorde. Och statsministern hade förunderligt svårt att gå hem hos någon alls.

Länge såg det ut som om svensk politik en gång för alla blivit välstrukturerad och regelstyrd – långtråkig, men rationell och liksom opolitisk. Nu tycks allt kunna hända. Nervösa tider för den som innerst inne ogillar politik.

LÄS ÄVEN:

Fler krönikor av Peter Santesson

Mer läsning

Annons