Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Peter Santesson: Pessimismen har oförtjänt dåligt rykte

Annons
Krönikören Peter Santesson är fil. dr i statsvetenskap och opinionschef på Demoskop.

Är det ok att tycka att Sverige på det hela taget håller på att bli sämre? Att framtiden till övervägande del ser ganska mörk ut? Det kan låta som en märklig fråga. Inte minst därför att uppfattningen är utbredd. När mandatperioden nu avslutas och det blir dags att sammanfatta vad som har karaktäriserat det svenska stämningsläget under dessa fyra år är det den nya pessimismen som sticker ut.

Vad skulle vara problematiskt med den? Samhällsdebattens pessimister ser ut att känna sig illa sedda. Därför blir det med spefulla, sarkastiska kommentarer som man postar de senaste exemplen på samhällets långsamma sönderfall i sociala medier. ”Men inget skäl till oro! Så här har förstås Sverige alltid varit!” Himlar med ögonen…

Känslan av att vara motvalls i sanningssägandet är inte obefogad. För pessimism är normalt lågstatus i ett framstegsorienterat samhälle. Och inte utan anledning. Det krävs en viss geist för att företa sig särskilt mycket alls. Uppgiven svartsyn är bedrövligt för investeringar och stora projekt. Varför försöka sig på något om framtiden ändå bara är skräp?

Fatalism, att uppfatta framtiden som ödesbestämd och utanför ens egen kontroll, får usla effekter på samhällen där den breder ut sig. Som den fromma men ack så passiva befolkningen i Konstantinopel när staden belägrades av den ottomanska armén 1453. De var övertygade om att de skulle räddas, i första hand av de enorma stadsmurarna som bara stått där i tusen år, men ytterst av Guds ingripande. Deras öde låg i Herrens händer.

När den förväntade räddningen ändå dröjde tog de slutligen till största tänkbara kraftmedel. Den allra heligaste Maria och barnet-ikonen plockades fram och bars längs gatorna i en rökelsedimmig procession. Men vilken olycka! I stället för att framkalla Guds försyn utbröt ett kraftigt regnoväder, ceremonin tvingades avbrytas i fiasko, och förtvivlan blev fullständig efter detta omen. Snart föll staden.

Pessimismens dåliga rykte hänger nog samman med att den så lätt kan övergå i en cynisk fatalism. Att allt man kan göra är att hämta popcornskålen och invänta kraschen. Det är en självförverkligande inställning – som de passiva stackarna i Konstantinopel, men inte ens med en tro på Guds försyn att klamra sig vid.

Samtidigt är den naiva optimismen lika farligt fatalistisk. En barnatro på alltings obevekliga tendens att ”lösa sig”, ty så har ju skett tidigare! (Som om det inte har varit verklighetsnära och bistert strävande människor som svarat för lösningarna.)

Om man tycker att Sverige är på rätt eller fel väg borde vara mer odramatiskt, en fråga om hur man ser på den nuvarande trenden. Det gäller fakta som kan avgöras sakligt och ens subjektiva värderingar. Att se snett på pessimism är missriktat. Det är en annan attityd man ska se upp med: att Sveriges framtid inte skulle ligga i våra egna händer och vara något vi själva avgör och formar.

LÄS ÄVEN:

Fler krönikor av Peter Santesson

Mer läsning

Annons