Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Peter Santesson: Någonstans går toleransens gräns, men kan du se den?

Annons

När en restaurang i förra veckan av politiska skäl körde ut Sarah Sanders, Vita Husets pressekreterare, väckte det stor debatt. Händelsen har paralleller till de svenska diskussionerna om vilken tolerans man måste visa politiska motståndare som man ogillar skarpt.

Krönikören Peter Santesson är fil. dr i statsvetenskap och opinionschef på Demoskop.

Var det ett övertramp, som Sanders gjorde gällande när hon twittrade om händelsen från sitt officiella presskonto och satte igång en storm mot restaurangen? Eller tvärtom ett underbart uttryck för civilkurage och indignation, som försvararna hävdade?

En näringsidkare har väl all rätt i värden att ge uttryck för sin personliga övertygelse? Och oacceptabel intolerans rör det sig inte om. För man har trots allt inte rätt att äta på en viss privat restaurang. Företagaren väljer vem som är välkommen som kund.

Försvarslinjen kändes välbekant från en svensk horisont: Vi har väl ändå rätt att själva välja vilka vi vill ha att göra med? Men sedan fick händelsen en oväntad knorr. Det visade sig att Sanders i december förra året hade besvarat en fråga om hur president Trump ställde sig till en aktuell kontrovers. Vore det acceptabelt om ett konditori satte upp en skylt om att de vägrar att baka bröllopstårtor till homosexuella bröllopsfester?

Sanders svarade då att presidentens uppfattning är att det är ett val som konditoriet måste ha rätt att göra inom ramen för religionsfriheten. I det fallet var tydligen rätten att vägra betjäna grupper man ogillar en central rättighet!

Hycklerianklagelsen mot Sanders kom genast. Är det inte magstarkt att bara ogilla diskriminering som drabbar en själv? Förvisso. Men den kanonen skjuter åt två håll.

För är det inte ett snarlikt dubbeltänkande att anse att en affärsidkare måste sätta sin religiösa övertygelse åt sidan och även betjäna kunder för ett ändamål som hon finner stötande, men däremot vara fri att slänga ut andra kunder så länge det handlar om hennes politiska övertygelse? (Eller snarare: så länge det handlar om en politisk övertygelse som man själv delar…) Det är inte enklare att få ihop den tankegången än att hänga med i Sanders kullerbyttor.

Restaurangfrågan kan vridas runt ytterligare ett varv.

En tredje aspekt hittar man på en pizzeria i Ludvika. Den första maj, när nazistiska NMR marscherade i staden, skickades en man med hakkors på skjortfickan ut från restaurangen efter att först ha provocerat en barnfamilj som satt och åt och sedan slängt rasistiska glåpord till personalen som sa till.

Toleransen måste dra gränsen vid våld och trakasserier. Där börjar det fria samhällets självförsvar. Enligt Säpos analytiker använder NMR hot och våld mot enskilda för att få tyst på åsikter de ogillar.

Efter händelsen har pizzerian, talande nog, utsatts för obehag som liknar en straffaktion och i slutet av maj blev en i personalen misshandlad på restaurangen.

Men på rätt sida om den gränsen finns alla vi andra, som trots våra skarpa åsiktsskillnader ändå ska dela samma gator. Det gäller så mycket mer än bröllopstårtor och betjäning på restauranger.

I grund och botten rör detta vilka krav vi måste ställa på oss att kunna sätta våra egna uppfattningar åt sidan när vi möter varandra ute i samhället. Här finns bara två jämviktslägen. Ömsesidig tolerans eller politiskt sönderfall. USA vandrar nu ett stycke före på en otäck väg som även Sverige visat tendenser att slå in på.

Vad är planen, är frågan till den som så högt värderar rätten att ständigt markera avstånd. Dessa grupper som man avskyr så innerligt kommer fortfarande finnas kvar där imorgon. Inga tweets eller spottloskor kommer förändra den saken. Man kommer fortfarande att dela ett samhälle och tvingas till gemensamma beslut.

Så vad är planen?

LÄS ÄVEN:

Fler krönikor av Peter Santesson

Mer läsning

Annons