Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Perssons paradox

Annons

Regeringen Perssons naturliga samarbetspartners borde vara folkpartister, kristdemokrater och moderater, som samtliga argumenterar likartat med statsministern i den viktiga EMU-frågan och om tillväxten.

Tillväxtpolitiken skulle te sig avsevärt mer trovärdig då. Ska regeringen även efter en eventuell ja-seger stödja sig på två nej-partier - som då är folkomröstningens förlorare?

Socialdemokratins val av stödpartier beror av tradition och politisk slentrian. Såväl sossarna som vänsterpartiet utgör av hävd socialistblocket. Hur mycket som i dag återstår av socialistisk strävan hos socialdemokratin vete gudarna. Om ens de.

I likhet med näringslivsdirektörer och borgerliga politiker hyllar Göran Persson den ekonomiska tillväxten. Det gör han rätt i. Tillväxt - inte fördelningspolitik - har alltid varit välfärdens nyckel. Välståndet ökar genom att fler blir välbärgade. Inte för att de välbärgade blir färre.

Om resultatet av helgens budgetsamtal mellan regering och stödpartier är föga att orda. Uppgörelsen präglas mer av berörda partiers strävan att behålla makt och inflytande än av viljan att åstadkomma någonting framsynt och tillväxtbefrämjande. Varken särskilt bra eller särskilt dåligt. Ett ganska trist uppkok på gamla rödgröna käpphästar.

Den gröna skatteväxling som miljöpartiet genomtrumfat lägger sten på börda för många småhusägare. Skatten på villaolja plussas på med 420 kronor kubikmetern. Elskatten med 1 öre per kwh.

Motordiesel blir 10 öre dyrare - med påföljd att utländska åkare aktar sig för att tanka i Sverige och i stället anländer hit med långtradartankarna fyllda. Med dem ska svenska åkare prisskonkurrera.

Javisst ja, priset på villaolja ökar i själva verket med 525 kronor kubikmetern. Elskatten med 1,25 öre per kwh och dieseln med 12,5 öre.

Den detaljen ombesörjer momsen, som ligger på präktiga 25 procent.

På kontinenten följs regeringen Perssons göranden och låtanden inför folkomröstningen med stort intresse. Inte bara av dem som kroniskt ägnar sig åt vadhållning i vadhållningens förlovade land Storbritannien. En vanlig reaktion torde vara:

"Tror inte Sveriges statsminister på sin egen politik? Tror han inte på en ja-seger, när hans regering redan veckan innan folkomröstningen budgetförhandlar med nej-sidan?"

En helt annan sak vore om regeringen efter en nej-seger inlett förhandlingar med nej-partierna, därtill nödd och tvungen av den uppkomna situationen.

Nu däremot, uppfattas det som om en uppgiven svensk regering försöker gå händelserna i förväg.

Mer läsning

Annons