Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Persson och Lundgren i mediaskugga

Annons


Göran Persson kände sig trygg bakom höga opinionssiffror och internationell berömmelse, varför han valde en landsfaderlig, defensiv strategi. Den inbördes splittrade borgerliga oppositionen skulle få nöta ut sig i hopplösa frontalangrepp på regeringspartiets starka ställningar.

De borgerliga räknade inledningsvis inte med någon valseger, varför varje enskilt parti gick in för att göra ett så bra val som möjligt, även om detta ofrånkomligen innebär att man byter väljare sinsemellan

i stället för att erövra dem från socialdemokraternas högerflank. Att i förväg komma överens om en borgerlig statsministerkandidat förmådde man icke. Med illa dold rivalitet mellan moderatledaren Lundgren och kristdemokraternas partiledare Alf Svensson som följd. De båda herrarna konkurrerar framgångsrikt med varandra inte bara om statsministerkandi-

daturen utan även om de kulturkonservativa väljarna.

Traditionellt strävar sossarnas partiledare liksom moderaternas efter att framstå som varandras huvudmotståndare. Då polariseras politiken effektfullt och nästan all medial uppmärksamhet ägnas stridens två tungviktare. "Vänster står mot höger", som på den gamla goda tiden och väljarna känner åter igen sig i det politiska landskapet. De där kroniskt oberäkneliga mittenpartierna hamnar automatiskt i skymundan.

Verkligheten ville annorlunda den här gången.

Mot alla odds och samtliga valanalytikers (inklusive tidningens exemplar av arten) profetior hamnade folkpartiet och dess ofta tönt- odugligförklarade ledare Lars Leijonborg på tapeten och kom tidvis att dominera debatten, medan Bo Lundgren hade svårt att vinna gehör med sin evinnerliga skattekverulans och Göran Persson agerade defensivt bakom, som han trodde, betryggande opinionsvallar. Oppositionsledaren och statsministern hamnade således båda - låt vara av skilda skäl - i medieskugga. Nog så farligt.

Till allmän förvåning nära nog fördubblade folkpartiet sina opinionssiffror på några veckor och Lars Leijonborg framstod plötsligt som en spännande politiker med egen stil. Hur egen den är, kan - i stylisternas tidevarv - förstås alltid diskuteras, men det är en annan femma.) Faktum kvarstår - karln går hem.

Inte helt oväntat hade samtidigt Alf Svensson inhöstat höga opinionspoäng och ställt Bo Lundgren i skuggan som statsministerkandidat. Sossar och moderater hamnade i samma båt - utanför debatten, som därför inte fick den eftertraktade karaktären av gammal fin höger-vänsterkonflikt.

Helt oväntat började ett par opinionsinstitut rapportera borgerligt övertag i opinionsmätningarna. För Göran Persson var kallduschen stor och uppenbar. Vad som för ett kvartal sedan var ett skämt - en borgerlig valseger - framstod plötsligt som en reell möjlighet. Sap-ledaren måste ut på fältet i öppet råkurr, vilket han i sin nyss så trygga position som populär statsman inte planerat.

Men på fältet får han inte möta Bo Lundgren i en gammaldags vänster-högerdrabbning. Där väntar i stället Svensson, Olofsson och Leijonborg, som i den nuvarande situationen är betydligt farligare motståndare i kampen om mittenväljarna än Lundgren. Den trion tjatar inte om skattesatser. Den attackerar bristerna i vård, skola och omsorg. Sådant som verkligen retar folk.

För både Persson och Lundgren är det livsviktigt att kvickt rycka åt sig initiativet från mittenpartierna för att åter framstå som varandras ärkefiender. Så långt torde herrarna vara rörande överens. Det är definitivt inte över varandra utan över de framfusiga mittenpartierna, som ledarna för landets två största partier svär privat.

Slutspurten har utomordentliga förutsättningar att bli en oförutsägbar rysare av rang. Den här veckan torde bjuda på åtminstone ett par hasardbetonade utspel från s och m. Tidpunkten är viktig. Skandaler, "affärer", pikanterier och därmed jämförbart politiskt sprängstoff ska avslöjas veckan före valveckan. Sätts de in för tidigt, hinner det angripna partiet dementera och påtala åtminstone några diskutabla punkter i utspelen. Sätts de däremot in för sent alltför nära valet, kanske alltför få väljare hinner greppa budskapet varvid en god del av effekten går förlorad.

Febrilt letar Persson och Lungren förevändningar att gå i publikt råkurr med varandra.

Mer läsning

Annons