Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Persson jämförs med Palme

Annons

Ett intressant fenomen är att missnöjda sossar ofta åberopar Olof Palme som "socialist" vid jämförelser med Göran Persson.

Sanningen är att varken Palme eller Persson eftersträvade socialismens införande om man med begreppet menar produktionsmedlens förstatligande och privatföretagandets nedgång och fall.

Palme motsatte sig således i kulisserna energiskt både löntagarfonder och bankväsendets förstatligande. Två symbolfrågor som drevs hårt av starka krafter inom rörelsen.

Vad Palme lyckades med - och som Persson har påtagliga svårigheter med - var att på det retoriska planet hålla partiets vänsterkrafter nöjda och belåtna. Vilket taktiskt var absolut nödvändigt under det militant vänstervridna 70-talet.

Detta hade även den för Palme lyckosamma effekten att han utsattes för borgerlighetens synnerliga misshag. Vilket avsevärt stärkte hans politiska aktier på vänsterkanten.

Göran Persson är en erkänt duglig politiker. Hans problem torde - med en mild överdrift - vara att han lättare inhöstar motvillig beundran från det borgerliga lägret än från de egna leden.

Detta gäller även i ledarspalternas värld. Inte minst den s-märkta ledarspalten här i länet - som på senare år hamnat betydligt närmare vänsterpartiets förhållningssätt än regeringens. Vad det nu kan bero på.

Särskilt under senare delen av 90-talet, då Persson med föredömlig målmedvetenhet genomdrev saneringen av moder Sveas svårt förfallna statsfinanser, var protesterna från s-märkta väljargrupper ofta avsevärt hetsigare än den borgerliga oppositionens ganska lågmälda propåer i ämnet.

Persson är, liksom Palme en utpräglad realpolitiker. Till skillnad från Palme tycks Persson inte kunna och/eller vilja svepa in regeringens realpolitik i tillräckligt röd retorik, med påföljd att han får problem både med partiets vänsterfalang och med vänsterpartiet, som visserligen är stödparti - men också en besvärlig konkurrent i kampen om vänsterrösterna.

Rent sakpolitiskt sett skulle realpolitikern Persson ha ett bättre stöd hos mittenpartierna än hos vänsterpartiet och miljöpartiet. Detta gäller i mycket hög grad den svårhanterliga EMU-frågan, där stora delar av socialdemokratin plus de båda stödpartierna är svurna motståndare till både EU och EMU.

Olof Palme åtnjöt åtminstone den för en SAP-ledare välbehagliga nåden att slippa konfronteras med EU/EMU-problematiken på allvar, ty tiden var ännu icke mogen.

Göran Persson har klart engagerat sig för EU och svenskt medlemskap i EMU. Efter EU-toppmötet i Göteborg gällde han internationellt som en stor europeisk politiker. Vilket av allt att döma framför allt imponerade på för Persson "fel" väljargrupper. Det vill säga folk på andra sidan blockgränsen, som ändå inte gärna röstar socialdemokratiskt.

Även Irakfrågan fungerar för närvarande till Göran Perssons nackdel, då han och hans regering otvetydigt tagit ställning för först USA:s krig mot terrorismen och därefter FN:s militanta hållning mot krigsförbrytarregimen i Bagdad. Här får Persson snabbt växande vänsteropinioner emot sig.

Olof Palme tog tidigt ställning mot USA:s utsiktslösa inblandning i inbördeskrigets Vietnam.

Vad Palme de fakto sade var ungefär sak samma som amerikanska liberaler, exempelvis presidentkandidaten Mc Govern. Det räckte för att han i Sverige skulle uppfattas som halvkommunist på borgerligt håll - och ofelbart vinna partivänsterns bevågenhet. I Palmes fall förelåg för övrigt ingen FN-resolution att köra över.

Vilket det gör för regeringen Persson.

Mer läsning

Annons