Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Pentagon misstrodde vårt försvar

Annons

Sverige hade enligt amerikanarna - och Hans Lindblad - för mycket infanteri, för få pansarfordon och för omodernt artilleri. Vi misstänker att särskilt dåtidens cykeltolkande infanteri tedde sig aningen kuriöst i Pentagons ögon.

På tornlösa stridsvagn S, "Esset" benämnd, trodde jänkarna icke. Flyget däremot bedömdes som bra men fåtaligt.

Folkpartiets försvarsexpert Hans Lindblad anklagades ofta från militärt håll under 70- och 80-talen för att förorda ett "stormaktsförsvar i miniatyr" med mycket flyg, stridsvagnar, splitterskyddade fordon och avancerad teknik över huvud taget.

Den officiella svenska försvarsstrategin går ut på att inte möta en angripande stormakt på dennes villkor. I skog och annan oländig terräng förväntades försvarets utsikter öka. Sovjetarmén fick ju aldrig bukt med gerillan i Afghanistan. USA hade svåra problem i Vietnam.

Mot detta kan invändas - vilket Lindblad också gjorde - att angriparen ska bekämpas, när han är som allra mest sårbar - vid landstigningen innan han hunnit upprätta så kallade brohuvuden. Detta kräver stora kvantiteter marin, flyg och pansar av högsta klass på försvararens sida.

Frågan om arméns senfärdiga mobilisering är egentligen den amerikanska kritikens intressantaste moment. Innan armén hunnit mobilisera stod i praktiken endast hemvärnet till buds. Hemvärnets numerär var visserligen stor (drygt 100 000 man) men beväpning, utbildning och organisation gjorde att organisationen i själva verket bestod av ett stort antal enkelt beväpnade bevakningsplutoner eller snarare grupper utspridda över landet med uppgift att skydda mobiliseringsförråd och viktigare anläggningar.

Enligt Pentagons bedömning hade den svenska mobiliseringsplanen aldrig testats under realistiska förhållanden.

En supermakt har alltid stående styrkor - för USA:s del numera idel värvad, välövad trupp - tillhands i början av ett krig. Värnplikten avvecklades i USA på 70-talet under intryck av erfarenheterna från Vietnamfiaskot.

Det var således naturligt att amerikanska fackmilitärer satte åtskilliga frågetecken kring Sveriges tilltänkta mobilisering vid kris och krigsfara.

Hur det svenska försvaret i verkligheten skulle ha klarat konfrontationen med ett någorlunda storstilat, sovjetiskt invasionsförsök får vi - lyckligtvis - aldrig veta. Under alla omständigheter fungerade försvaret - eventuella brister till trots - fredsbefrämjande genom sin tröskelhöjande effekt. Precis som under andra världskriget. En potentiell angripare, som kanske dessutom var sysselsatt med krig på andra håll, måste räkna med kännbara förluster för att inom rimlig tid kunna pacificera vårt land, som aldrig var ett primärt anfallsmål.

Efter Sovjetimperiets totala sammanbrott är hotbilden en annan. Ingen tycks riktigt veta hur, när "fi" inte längre kroniskt kommer från öst.

Nu blir det militär- och andra fackhistorikers sak att i backspegeln försöka utröna om kalla krigets numerärt stora svenska försvar var i grunden feldisponerat, såsom folkpartisten Hans Lindblad och även Pentagon hävdade, då det begav sig.

Hade allt stupat på mobiliseringen?

Mer läsning

Annons