Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Partiet Perssontrött

Annons

den 3 juli 2006

Politiskt ledarskap är färskvara. Varje ledarskap riskerar att på sikt övergå i slentrian. Göran Perssons ledarskap imponerade under det svåra 1990-talet. Han vågade genomföra den absolut nödvändiga men inte minst inom hans eget parti synnerligen impopulära saneringen av moder Sveas kranka ekonomi.

Flera liberala ledarsidor - däribland denna - berömde då den socialdemokratiske statsministern för hans starka ledarskap i en svår tid. Vår bestämda uppfattning är att endast regeringen Persson var kapabel att regera landet vid den tidpunkten. Ungefär samma uppfattning torgförde Sydsvenska Dagbladet. Även den oberoende liberal.

Argaste kritiken mot Perssons 1990-talspolitik kom från socialdemokratins frasradikala partivänster med bland andra den ärade länskollegan Dala Demokraten som ivrigt språkrör (en nog så pålitlig indiktation om att Perssons dåvarande, handfasta realpolitik var riktig).

Ännu i början av 2000-talet, särskilt i samband med EU-toppmötet i Göteborg, uppmärksammades den svenske statsministern internationellt som en av världens mest framstående politiska ledare.

Men det var då det. Göran Persson började därefter allt oftare ge ett trött och förbrukat intryck, med makten som självändamål. Vilket är mycket mänskligt.

Persson har nu varit partiledare och statsminister i tio år och dessförinnan finansminister i två. Samtliga är erkänt slitsamma uppgifter.

Inköpet av gård i Sörmland och Perssons egna avgångsfunderingar inför öppen ridå 2004 medförde att hans ledarskap minskade i kraft och trovärdighet. Den tidigare maktmagin med stark man och kyrkligt intresserad mysfarbror i en och samma "Persson" fungerar allt sämre.

Persson är en utpräglad maktpolitiker, som vill ha samtliga regeringens tömmar och tyglar i sin hand. Härvidlag kontrasterar han skarpt mot företrädaren Ingvar Carlsson, som i likhet med Tage Erlander helst delegerade arbetsuppgifterna, gav fackministrarna stor frihet och höll regeringssammanträdena i trivsam seminarieform (varvid Erlander sägs ha framstått som älskvärd, humoristisk, lätt tankspridd professor).

Göran Perssons hårdföra, centraliserade maktstil var sannolikt ofrånkomlig och i varje fall befogad under 1990-talets smärtsamma svångremspolitik, då många synnerligen impopulära regeringsbeslut måste fattas. Regeringspolitiken skadade naturligtvis illa socialdemokratins intensivodlade självbild som alla goda gåvors givare från 40-, 50- och 60-talens folkhemsepok, då ekonomin löpte som på räls mot ständigt större årliga överskott. Med möda lyckades Persson hjälpligt tygla sin obstinata partivänster på s-kongresserna.

Antag att de borgerliga vunnit valet 2002. Då hade Göran Persson hyllad och hedrad kunnat dra sig tillbaka efter väl utfört värv under det svåra 1990-talet och socialdemokratin rehabilitera sig i oppositionsställning. Eventuellt med ny, spännande partiledare och Göran Persson i rollen som "äldre statsman". En borgerlig regering hade fått pröva sina krafter på den nuvarande situationen, medan regeringen Persson sjunkit "med flaggan i topp".

Ett för alla parter sunt och värdigt maktskifte.

Om minoritetsregeringen Persson i stället faller i höstens val, riskerar Persson att framstå som en sönderregerad men fortfarande maktlysten förlorare, vars avgång krävs av allt starkare krafter inom den egna rörelsen.

Lätt resignerat skriver Arbetarbladet (s) på ledarplats: "Den dag Persson väljer att avgå som partiordförande, måste det finnas starka efterträdarkandidater. Men några sådana finns inte idag."

Det sista är symptomatiskt. Maktmedvetna statsmän brukar - medvetet eller omedvetet - omge sig med sådana medarbetare, som inte kommer att utvecklas till svårhanterliga rivaler. Vem tror på Göran Perssons halvofficielle kronprins Pär Nuder i rollen som antingen statsminister eller oppositionsledare?

HANS LINDQUIST

Mer läsning

Annons