Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Parlamentarisk boskapsskötsel är ett smutsigt jobb

/
  • Det stora hotet mot fortsatta liberaliseringar är inte SD och Jimmie Åkesson utan att liberaler börjar administrera en konservativ reform­agenda.

Pragmatism förutsätter värderingar. Det stora hotet mot fortsatta liberaliseringar är att liberaler börjar administrera en konservativ reform­agenda.

Annons

Det är intressant att läsa hur statsvetaren Andreas Johansson Heinö lyfter fram ”Socialdemokraternas decennier av framgångsrikt minoritetsregerande” som ett real­politiskt–pragmatiskt ideal (Borås tidning 31/10).

Heinös poäng tycks vara att visa på borgerlighetens dåliga självförtroende. Att en självsäker höger skulle kunna förhålla sig till Sverigedemokraterna på samma sätt som S förhöll sig till VPK. Det hela är väldigt slagkraftigt formulerat: ”Lika otänkbart som det hade varit att ge VPK inflytande över säkerhetspolitiken, lika självklart var det att använda dem som röstboskap för de ständiga välfärdsreformerna. Få låg sömnlösa över att ha gett kommunister inflytande över matmomsen. (ibid.)”

Det är naturligtvis en grov förenkling av en mång­facetterad inrikespolitisk era men bortsett från det har Heinö en god poäng med sitt resonemang. I ett avseende stämmer det att Socialdemokraterna framgångsrikt har åstadkommit resultat genom sin pragmatism, och att borgerligheten förmodligen skulle kunna nå resultat på samma sätt i förhållande till SD. Detta vid en okulär besiktning, utan att undersöka för röta bakom fasad­en. Men att fixera sig vid reformer (eller för den delen regerande) är att inte se det större perspektivet. Den i sig korrekta analysen missar nämligen det väsentliga – att minoritetsregerandet inte bar i önskad riktning för socialdemokratin. Man förändrades med makten.

Ja, det blev ju inte fond­socialism i Sverige trots allt. I det avseendet har S misslyckats med att förverkliga sin egen politik. Åtminstone som den tidigare var formulerad.

Historieskrivningen går dessutom att omformulera. Bortom reformerna går det att tala om att det svenska samhällsbygget är imponerande trots – inte tack vare – det långvariga socialdemokratiska maktinnehavet. Samt att S förvisso kompromissade med kommunisterna – men att partiet tvingades kompromissa desto mer med sin egen socialistiska agenda.

Fixeringen vid resultat riskerar att suggerera fram en föreställning om Socialdemokraterna som ett slags historiskt subjekt, ja, som med slughet, list och taktiska manövrar, har drivit samhällsutvecklingen framåt med sina storslagna reformer.

Det om något skulle vara metafysik.

I grunden handlar det om att kunna frigöra sig från blockpolitiska föreställningar, för endast i en sådan kontext blir förhållandet till SD av central betydelse. Det spelar nämligen inte någon större roll om den så kallade borgerligheten visar fallenhet för parlamentarisk boskapsskötsel om det inte långsiktigt leder till liberaliseringar. Och tyvärr kan man inte ta det för givet bara för att en minoritetsregering säger sig ha en viss politisk färg.

Det stora hotet mot fortsatta liberaliseringar är inte SD utan att liberaler börjar administrera en konservativ reform­agenda med diverse skatteavdrag som minsta gemensamma nämnare. Liberala partier måste kunna kompromissa, ja, men inte till priset av att man kompromissar bort sitt eget existensberättigande.

Se bara på hur det gick för Socialdemokraterna.

Mer läsning

Annons