Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

PADMA SCHREWELIUS: Adoptionsdebatten är ett otäckt exempel på hur långt rastänkandet gått

/

Annons

"Hur kan du kalla dig svenne när du är blatte?"

Jag var 15 år när en kille ställde den frågan till mig, efter att jag som vanligt försökt ducka i svaret om vilket land jag kom ifrån genom att svara att jag var svensk.

Frågan var på intet sätt illa menad.

Han betraktade sig själv som blatte och ville placera mig i samma fack. Men jag hamnade mellan stolarna i en identitetsuppdelning som då kändes viktig.

Det är där vuxenvärlden har ett ansvar att våga möta ungdomars tankar om identitet och bryta upp binära föreställningar om vem som är svensk och inte.

Men istället verkar de vuxna ha gått lika vilse som tonåringarna.

I Metro skrev Jyothi Svahn, 28, att hon är kritisk mot "transrasiala adoptioner".

Metro valde att förstärka budskapet med en faktaruta om att begreppet syftar på adopterade barn som inte ser ut som sina adoptivföräldrar.

Som om någon adopterad gör det, oavsett ursprungsland.

Man skulle kunna tro att det är en högerextrem som skrivit artikeln. Men faktum är att artikelförfattaren själv är utlandsadopterad.

När adopterade senaste åren i media berättat om sina upplevelser har det varit en övervikt av personer som är negativt inställda till adoption.

Om media på samma sätt hade lyft fram människor som har invandrat som berättar om hur det var ett misstag att komma till Sverige hade man börjat ifrågasätta medias agenda.

Men i adoptionsdiskursen är det tydligen okej, trots att dessa individer knappast talar för de 50000 utlandsadopterade i Sverige.

När min sambo och jag besökte mitt barnhem i Indien tittade barnen nyfiket på mig med förhoppning i blicken.

Några barn klamrade sig fast vid våra ben utan att vilja släppa taget.

De barnen hade - till skillnad från dem vi såg utsvultna och uttorkade på gatan - rena kläder, mat i magen och var omgivna av omsorgsfull personal.

Men de hade fortfarande inte någon självklar vuxen ty sig till, någon att kalla mamma eller pappa.

I år har flera debattartiklar varit signerade av adopterade som vill ha statligt stöd för att kunna hitta sina biologiska föräldrar.

Det är oroväckande när även vuxna personer går runt med en romantiserad bild av något som ofta leder till ett dåligt utfall, oavsett om föräldrarna hittas eller inte.

På barnhemmet jag är ifrån förklarade de för mig att av de 2000 adoptioner de har genomfört har bara tre föräldrar frågat om hur det gått för sina barn.

Tre.

Resten har gått vidare med sina liv och inte tittat tillbaka.

Separationen från de biologiska föräldrarna må medföra lidande för många individer, men därifrån är adoption det minst dåliga alternativet.

Att ett barn växer upp föräldralöst är med nästan 100 procents säkerhet värre.

Livets lotteri är inte rättvist.

Mer läsning

Annons